kända gitarrister

VAR DET INTE HAN SOM SPELADE MED, VAD HETTE DOM NU…?
– ett lexikon över kända gitarrister

Brasklapp: Ett sådant här lexikon kan aldrig bli fullständigt. Dessutom lever vi alla i vår egen värld – någon gitarrist som alla som du känner lyssnar väldigt mycket på kanske är betydligt mindre känd i mina kretsar. Jag gjorde så att jag samlade ihop en massa namn; sedan sökte jag efter “100 bästa gitarristerna”-listor på nätet och såg vilka som förekom oftast. Jag ber om ursäkt ifall jag har missat just din favoritgitarrist. Men de som finns med här är absolut inte oviktiga!

Abercrombie, John, (1944–), amerikansk jazz- och fusiongitarrist. Har spelat med bröderna Brecker och Billy Cobham.

 
Aguado, Dionisio, (1784–1849), spansk gitarrist och komponist.

Akkerman, Jan, (1946–), holländsk gitarrist, mest känd för sitt arbete med gruppen Focus under 1970-talet.

Allman, Duane, (1946–71), amerikansk gitarrist och slidegitarrist i Allman Brothers Band. Dog ung i en motorcykelolycka.

Almeida, Laurindo, (1917-95), brasiliansk gitarrist och komponist, mest inom spansk gitarr och brasiliansk folkmusik.

Atkins, Chet, (1924–2001), amerikansk countrygitarrist och producent. Berömd för sin teknik med synkoperade melodier, spelade av tre fingrar på diskantsträngarna och stadiga basgångar med tummen, en utveckling av Merle Travis sätt att spela melodi med pekfingret och bas med tummen.

Bach, Johann Sebastian, (1685–1750), tysk organist och komponist. Bland Bachs många verk finns fyra sviter för luta, samt ett antal småstycken, som i dag ofta spelas på gitarr. “Bourrée” i den här boken kommer ur första lutsviten.

Baden Powell, (1937–2000), brasiliansk gitarrist. Baden Powell spelade nylonsträngad gitarr inom latinamerikanska stilar som bossa nova.

 

Bailey, Derek, (1930–2005), engelsk avantgardegitarrist och improvisatör.

 

Baker, Mickey, (1925–), amerikansk gitarrist. Som studiomusiker arbetade Baker inom många stilar, särskilt jazz och rock, och skrev också ett antal läroböcker.

 
Barbosa-Lima, Carlos, (1944), brasiliansk gitarrist. Spelar folkmusik och populärmusik med klassisk attityd.

 
Barrios Mangore, Agustin, (1885–1944), argentinsk gitarrist och komponist, kanske mest kände för “La Catedral”, en teknisk utmaning för många gitarrister. Barrios var en av de första som spelade in spansk gitarr på skiva, 1909.

 
Beck, Jeff, (1944–), engelsk rockgitarrist. Slog igenom med Yardbirds under 1960-talet, hade sedan Jeff Beck Group med bland andra Rod Stewart i början av 70-talet, senare soloartist. Lysande kontroll över ton och feedback; lyssna på “Goodbye Pork Pie Hat” från albumet Wired (1976); fortfarande aktiv.


Benson, George, (1943–), amerikansk jazzgitarrist och dessutom sångare inom pop och rhythm&blues. Har oftast spelat lågmäld och publikvänlig musik.


Berry, Chuck, (1926–), amerikansk rockgitarrist. Berry slog igenom under den första amerikanska rockvågen i mitten av 1950-talet. Han skrev då ett antal låtar – “Johnny B. Goode”, “Roll Over Beethoven”, “Carol” som finns i den här boken, och många, många andra – låtar som än i dag spelas som covers av oräkneliga grupper på alla tänkbara nivåer, från skoldanser till världsturnéer. Berry skapade också en gitarrstil som har blivit ett slags ABC för rockgitarrister: han använde mycket dubbelgrepp (oftast på de två tunnaste strängarna) och tyckte också om att “hacka” länge på samma ton eller toner. Berry sade själv att han hade lyssnat in de gitarrister som var populära när han kämpade för att slå igenom, t ex bluesgitarristen T-Bone Walker, och gjort en syntes av deras stilar – ett rent kommersiellt tänkande som kanske inte ter sig så sympatiskt men som uppenbarligen fungerade. Efter 1950-talet har Berry mest turnerat ensam och framträtt med lokala kompband utan att bry sig om att repetera; Bruce Springsteen kompade honom i början av 1970-talet och berättar en typisk historia, om hur han till slut, bara några minuter innan man skulle gå upp på scenen, tog mod till sig och frågade Berry vilka låtar som skulle spelas. Berry sade lugnt “We’re going to play Chuck Berry tunes.” Chuck Berry har också hamnat i klammeri med lagen ett antal gånger, ofta av mindre behagliga anledningar, som när han monterade in videokameror på toaletterna på en av sina klubbar. Hans bidrag till rockhistorien, fört vidare inte minst av Keith Richards, är dock ovedersägligt. Filmen “Hail! Hail! Rock and Roll!” säger en hel del om både Berry och Richards.

 
Betts, Dickey, (1943–), rockgitarrist i amerikanska Allman Brothers Band.

 
Bickert, Ed, (1932–), kanadensisk studio- och jazzgitarrist. Känd för sina avancerade harmonier och för att använda en Fender Telecaster, ett sällsynt instrument bland jazzgitarrister.


Blackmore, Ritchie, (1945), engelsk rockgitarrist. Gjorde sina viktigaste inspelningar med Deep Purple (den sättning som kallas Mark II) i början av 1970-talet. Bara riffet i “Smoke On The Water” skulle ha räckt för att göra Blackmore till en legend, men han hann med många andra legendariska låtar – “Speed King”, “Black Night”, “Lazy”, “Highway Star”… alla värda att lyssna på och studera. På senare år har Blackmore mest ägnat sig åt sin egen variant av renässansmusik (se John Dowland) i sin grupp Blackmore’s Night.

 
Blake, Blind, (1893-1933), amerikansk bluesgitarrist och sångare. Han hade en utvecklad fingerpickingteknik för att spela basgångar och melodier samtidigt och kallades “The King of Ragtime Guitar.” (OBS att jazzgitarristen Eddie Lang ibland kallades “Blind Blake” på skivinspelningar.)

 
Bloomfield, Mike, (1943–81), amerikansk blues- och rockgitarrist, en av de främsta i den “vita” bluesvågen under 1960-talet. Mest känd för sitt arbete med Paul Butterfield Blues Band men även viktig i samband med Bob Dylans byte från akustisk, folkmusikliknade sånger till rock under mitten av 60-talet; Bloomfield var en av de som kompade Dylan under hans första elektriska framträdande, Newport-festivalen 1965.

 
Bonfa, Luiz, (1922–01), brasiliansk gitarrist och låtskrivare, mest i bossa nova-stilen. Mest känd för låtarna han skrev till filmen “Black Orpheus”: Samba de Orfeo, Black Orpheus.

 
Bream, Julian, (1933–), engelsk gitarrist. Har spelat både spansk gitarr och renässansluta; en av de viktigaste klassiska gitarristerna under 1900-talet. Hans Julian Bream Consort medverkade under 1950-talet till att sprida intresset för renässansmusik. Senare samarbetade Bream med komponister för att utöka repertoaren; ett av de mest kända verken som kom till på det sättet är Benjamin Brittens “Nocturnal”, ett variationsstycke över en sång av John Dowland.

 
Breau, Lenny, 1941–1984, kanadensisk jazzgitarrist som även sysslade med andra genrer. Men inspiration av Chet Atkins använde Breau fingerspel, vilket är mycket ovanligt i jazzgitarr.

 
Broonzy, Big Bill, (1898–1958), amerikansk bluessångare och gitarrist. Broonzy började framträda under 1920-talet och blev under 30- och 40-talen populär även bland vit publik. Hans “Key To The Highway” har spelats in av många.

 
Brouwer, Leo, (1939–), kubansk komponist och gitarrist. Verk som “Elogio de la Danza” och gitarrkonserterna hör till standardrepertoaren på spansk gitarr.

 
Brozman, Bob, (1954–) amerikansk gitarrist, mest känd inom (akustisk) blues och liknande genrer. En av världens ledande slidegitarrister och har också arbetat med undervisning (International Guitar Seminars).

 
Bryant, Jimmy, (1925–80), amerikansk studio- och jazzgitarrist, under en tid kände som “The Fastest Guitar in the Country.”

 
Buchanan, Roy, (1939–88), amerikansk bluesgitarrist. Efter några berömda skivor under 1970-talet, t ex Live Stock (1975) och Loading Zone (1977) fick han mer och mer problem med alkohol och dog, antagligen genom självmord, i en fyllecell.

 
Burrell, Kenny, (1931–), amerikansk jazzgitarrist; spelade med i stort sett alla större jazzmusiker (Miles Davis, Coltrane, Oscar Peterson…), framför allt under 1950-talet.

 
Burton, James, (1939–), amerikansk rockgitarrist. Burton började spela professionellt redan vid tretton års ålder; han hann också spela det klassiska solot i Dale Hawkins “Susie Q” (1958) och vara gitarrist i Elvis Presleys band 1968-77, samt senare med t ex Elvis Costello.

 
Byrd, Charlie, (1925–99), amerikansk jazzgitarrist, även verksam inom spansk gitarr. Mest känd för sitt arbete på Stan Getz skiva Jazz Samba (1962), en skiva som innebar bossa novans stora genombrott.

 
Carlton, Larry, (1948–), amerikansk studiogitarrist, berömd för sitt arbete med gruppen Steely Dan under 1970-talet. Carlton gjorde också ett par omtalade skivor i eget namn; den första, Larry Carlton, innehåller hans signaturmelodi “Room 335”, en låt som Carlton skrev efter att ha lagt ett solo på Steely Dans “Peg” som inte kom med på skivan… och som är, så att säga, kraftigt influerad av “Peg.”

 
Carter, Maybelle (Mother Maybelle), (1909–78), amerikansk countrygitarrist som även spelade banjo och cittra. Mest berömd för sin teknik att spela melodier på bassträngarna med tummen och samtidigt spela slagrytmer på diskantsträngarna med fingrarna – Carter picking eller Carter scratch (lyssna på den akustiska versionen av låten “Lookin’ Out That Window”, som kompas med Carter picking).

 
Carulli, Ferdinando, (1770–1841), komponist och gitarrist, född i Neapel. Carulli skrev över 400 verk som elever på spansk gitarr ofta stöter på, kanske därför att han också skrev den första kända gitarrskolan.

 
Castelnuovo-Tedesco, Mario (1895-1968), italiensk komponist, i gitarrsammanhang kanske mest känd för sin “Gitarrkonsert nr 1 i D-dur” (1939).

 
Christian, Charlie, (1916–42), amerikansk jazzgitarrist. Christian har kallats “den förste betydande elgitarristen.” Myten berättar att storbandsledaren Benny Goodman absolut inte ville ha någon gitarrist i sitt band. Bandets musiker var dock helt begeistrade över den unge Charlie Christian och smugglade upp honom på scenen vid en spelning i Los Angeles. När gitarren började spela solo vände sig Goodman ilsket om, men efter några takter spred sig ett stort leende över hans ansikte, varefter han och Christian jammade i timtal, lyckligt leende, etc. Christian blev anställd i bandet; han hann med att lägga grunden för gitarren som soloinstrument, genom att spela samma typ av solofraser som blåsare gjorde (detta kallades single-string, eftersom man vid solospel oftast bara anslår en sträng i taget). Han hann också vara med vid de mytomspunna jammen på klubben Minton’s Playhouse i Harlem, där bebopen skapades av musiker som Christian, pianisten Thelonious Monk och trumpetaren Dizzy Gillespie. Efter bara två år som ledande jazzmusiker drabbades Christian av tuberkolos. Det berättas att hans vänner var “vänliga” nog att smuggla in cigaretter, marijuana, sprit och kvinnor till hans rum på sanatoriet; hur som helst dog Christian 1942, 23 år gammal.


Clapton, Eric, (1945–), engelsk blues- och rockgitarrist. Redan under sin tid i John Mayall´s Bluesbreakers under mitten av 1960-talet fick Clapton smeknamnet “Slowhand”, som var ironiskt menat; dessutom kallades han blygsamt nog för “God”. “Clapton is God”, stod det på husväggarna; “Give God a solo”, ropade man på konserterna. Clapton lyssnade noggrant in sig på amerikanska bluesgitarrister som B.B., Freddie och Albert King och gjorde ett slags “vit” syntes av deras spelsätt. Han var tillsammans med Jimi Hendrix den ledande elgitarristen i världen under sextiotalets slut, när han spelade i den första så kallade supergruppen, Cream, med Jack Bruce på bas och Ginger Baker på trummor. Cream bildades 1966 efter en omröstning i en engelsk musiktidning om vem som var “bäst” på de olika instrumenten. Vinnarna i kategorierna trummor, bas och gitarr bildade Cream och tog sig uppkäftigt nog ett namn som upplyste om att de var gräddan bland musikerna. Den instrumentaltekniska kompetensen ledde förstås till avancerade fingerövningar – Cream live var ofta tre solister som höll på samtidigt, något i just Creams fall märkligt nog oftast fungerade så bra att de än i dag nämns med vördnad av de flesta rockkännare. Efter Cream, som i låtar som “Sunshine of Your Love” bland annat skapade den första hårdrocken, drogade Clapton ned sig rätt allvarligt. Lysande inspelningar som “Layla” blandades med personligt elände. Clapton skärpte sig inte slutgiltigt förrän han fick sonen Conor under sent 80-tal; när Conor föll ut från ett fönster på femtiofjärde våningen och dog lyckades Clapton hålla sig uppe, skrev hiten “Tears In Heaven” till sin son och tog storslam på Grammy-galan. En märklig men vemodig karriär. Först på senare år, säger Clapton, har han börjat kunna skriva “legend” när han uppger sitt yrke. (En svensk musiker som råkade springa ihop med Clapton på en liten grekisk ö för bara något år sedan berättar att Clapton artigt frågade: “Kan du leva på din musik?” “Ja”, sa den svenske musikern, och Clapton sa artigt “Jag också.”)


​
Clark, Roy, (1933–), amerikansk countrygitarrist och underhållare, bland annat värd för TV-showen Hee Haw mellan 1969 och 1992.

 
Cobain, Kurt, (1967-94), amerikansk sångare, låtskrivare och gitarrist. Cobain slog igenom med Nirvana, som då hade Dave Grohl på trummor, i början av 1990-talet. Hits som “Smells Like Teen Spirit” (se sidan 00) bröt starkt mot den rådande trenden med enormt tekniskt skickliga gitarrister i stil med Yngwie Malmsteen; Nirvana hade enorma framgångar men Cobain mådde i grunden inte bra och tog till slut med sig hagelgeväret ut i garaget. Han medverkade till att designa en ny gitarrmodell, Fender Jagstang, ett mellanting mellan de tidigare modellerna Jaguar och Mustang.

 
Cochran, Eddie, (1938–60), amerikansk rockgitarrist och sångare. Cochran gjorde en kort karriär innan han dog i en bilolycka i London; mannen som körde taxin han åkte i hette George Martin (samma namn som Beatles producent) och dömdes till fängelse. Cochran var en pionjär för multikanalsinspelning och spelade ibland alla instrument själv. Bland hans största hits finns “Summertime Blues.”

 
Collins, Albert, (1932–93), amerikansk bluesgitarrist. Collins var född i Texas, spelade gärna på Telecasters, stämde ofta i öppet Fm (låga till höga strängar: F, C, F, Ab, C, F) och använde lika ofta capo tasto för att kunna utnyttja öppna strängar.

 
Cooder, Ry, (1947–), amerikansk gitarrist och sångare. Cooder har arbetat inom många genrer. Han har ofta samarbetat med folkmusiker från olika områden, vilket bland annat har gett upphov till filmen “Buena Vista Social Club” med kubanska musiker. Cooder är känd för sitt slidespel, har gjort filmmusik, blev erbjuden jobbet som gitarrist i Rolling Stones i slutet av 1960-talet men tackade nej (han sa senare: “Jagger was a cunt. Bu the wanted my music, so he was nice to me). Under den senaste åren har Cooder gjort några uppskattade soloalbum, t ex Chavez Ravine.

 
Coryell, Larry, (1943–), amerikansk jazz- och fusiongitarrist, rätt omtalad under 1970-talet men nu barmhärtigt bortglömd.

 
Cropper, Steve, (1941–), amerikansk rockgitarrist, producent och låtskrivare. Tillsammans med basisten Donald “Duck” Dunn satt Cropper i huskompet på Stax-studion i Memphis under 1960-talet. Han producerade och spelade på skivor av bland andra Otis Redding och Sam and Dave, hade egna hits med husbandet Booker T. And the MG:s, skrev “Midnight Hour” tillsammans med Wilson Pickett… hans meritförteckning är sagolik. Steve Cropper kan också ses i Blues Brothers-filmerna.

 
Dale, Dick, (1937–), amerikansk surfgitarrist; surfmusiken var, innan Beach Boys och andra började sjunga den i falsettstämmor, en gitarrbaserad instrumentalmusik som byggde mycket på att utnyttja de “vassa” (diskantrika) sound som gick att få fram ur t ex Fenders förstärkare och gitarrer, och inte minst de fjäderekon (spring reverb) som Fender började bygga in i gitarrförstärkarna ca 1960. Hans “Let’s Go Trippin’” (1961) räknas som den första surflåten.

 
Davies, Dave, (1947–), engelsk rockgitarrist i bandet Kinks, som leddes av hans bror Ray. Davies hade ett par egna hits som sångare under 1960-talet, till exempel “Susannah’s Still Alive”, men kommer att bli ihågkommen främst för sina aggressiva gitarrljud och solon på tidiga Kinks-låtar som “You Really Got Me” och “I Need You.”

 
Davis, Rev. Gary, (1896–1972), amerikansk bluesgitarrist och sångare, känd för sin fingerpicking-teknik.

 
de Lucia, Paco, (1947–), spansk flamencogitarrist och komponist. Har samarbetat med de andra gitarrhjältarna Al DiMeola och John McLaughlin.

 
Diaz, Alirio, (1923–), gitarrist inom den klassiska traditionen, född i Venezuela; en av Andrés Segovias mest framgångsrika elever.

 
Diddley, Bo, (1928–2008), amerikansk rockgitarrist och sångare. Diddley spelade in på Chess-studion i Chicago under 1950-talet, tillsammans med bland andra Chuck Berry och Muddy Waters; särpräglade låtar som “Bo Diddley” och “I’m A Man” gjorde honom snabbt berömd. Hans “Road Runner” har spelat i tusentals covers… som har svårt att mäta sig mot originalet.

 
DiMeola, Al, (1954–), amerikansk jazz- och fusiongitarrist. Slog igenom i Chick Coreas grupp Return To Forever i början av 1970-talet och var, tillsammans med John McLaughlin, en av de första teknikfantomerna – en pionjär för “shred guitar”, skriver Wikipedia – shred är ju just förmågan att spela onödigt fort. För den som tycker om sådant kan DiMeolas låt “Race With Devil On Spanish Highway” från albumet Elegant Gypsy vara ett bra ställe att börja.

 
Dowland, John, (1563–1626), engelsk lutenist och komponist. Dowlands kompositioner var, och är fortfarande, mycket populära, men han hade problem i sitt privatliv; han jagade runt furstehoven i Europa för att få ett arbete, och vid åtminstone ett tillfälle lyckades han förlora ett sådant arbete på grund av “unsatisfactory conduct”, otillfredsställande uppförande; detta var vid det danska hovet. Dowland hade också en kvinnlig elev som han var förtjust i och till vilken han skrev en duett för en luta men två lutenister; Dowland stod bakom kvinnan, med armarna omkring henne för att kunna spela, och planen fungerade. Vilket visar att musiker har varit sig lika i alla tider. Försök dock gärna få tag på något album med en bra lutenist (t ex svensken Jakob Lindberg) som spelar Dowlands musik, t ex “Fantasia VII” eller “Lachrimae Antique Pavan”, och njut.

 
Downing, K.K, (1951–), en av de två gitarristerna i Judas Priest.

 
Edge, The, (1961–), gitarrist i irländska U2.

 
Ellis, Herb, (1921–), amerikansk jazzgitarrist, särskilt känd för sitt arbete med pianisten Oscar Peterson.

 
Emmanuel, Tommy, (1955–), australiensisk gitarrist. Emmanuel började spela som mycket ung, hörde Chet Atkins, blev fascinerad och utvecklade Atkins teknik ännu längre; han är i dag den kanske mest respekterade gitarristen i världen inom den stilen.

 
Escudero, Mario, (1928–), flamencogitarrist.

 
Fahey, John, (1939–2001), amerikansk folk- och fingerpickinggitarrist.

 
Farlow, Tal, (1921–98), amerikansk jazzgitarrist. Efter att ha spelat med Red Norvo och Artie Shaw framträdde Farlow mest under eget namn. Han var berömd för sin enastående teknik.

 
Fisk, Eliot, (1958–), amerikansk gitarrist inom den klassiska traditionen.

 
Fogerty, John, (1945–), amerikansk rockgitarrist och sångare. Under några år kring 1970 ledde Fogerty bandet Creedence Clearwater Revival. Låtar som “Proud Mary” och “Down On The Corner” spelas fortfarande runt om i världen, inte minst i Sverige. Fogerty turnerar fortfarande, gör då och då klart hörvärda skivor, som Blue Moon Swamp (1997). Ändå är det de få åren med Creedence som har gjort honom till en legend; i Sverige hör man ofta folk lyckligt be coverband att “spela nåt Creedence”; en kamrat till mig stod och ropade så när Fogerty spelade i Stockholm en gång, vilket tycks ha förvirrat alla närvarande.

 
Friedman, Marty, (1962–), amerikansk metalgitarrist, kanske mest kände för sin tid med gruppen Megadeth.

 
Fripp, Robert, (1946–), engelsk rockgitarrist. Efter ett antal års gitarrlektioner flyttade Fripp till London för att, som han själv säger i ett typiskt citat, “att spela i ett rockband var den bästa fria utbildning jag kunde tänka mig.” 1969 gjorde hans band King Crimson ett imponerande genombrott. Fripp spelade vidare med Crimson till mitten av 70-talet; lade ned bandet och gick i kloster, inte ett katolskt utan ett som använde den engelska mystikern J.G. Bennetts läror; kom ut ur klostret och startade om Crimson; lämnade bandet igen och startade gitarrutbildningsverksamheten Guitar Craft; startade om bandet… etc. Fripp är en egensinnig herre vars musik ofta är ytterst komplicerad – musik snarare för huvudet än för höfterna, skulle man kunna kalla den – men är mycket respekterad i musikerkretsar och har arbetat med många storheter, t ex Bowie, Talking Heads, Peter Gabriel. Jag gick en av hans Guitar Craft-kurser 1987 och påpekade att hans nya standardstämning för gitarr gjorde det mycket svårt att spela t ex dimskalor; Fripp såg välvilligt på mig och mässade lugnt: “Then use the old tuning for old music, and make new music for the new tuning.” Och det fanns det ju inget att säga om. Den nya stämningen är förresten, låg till hög, C, G, D, A, E, G; vilket innebär att B-strängen ska stämmas upp en kvart (fem band) till E. “And now you think the string will break”, sa Fripp, lika välvilligt; “and it will. As long as you think it will. But when you realise that the string will hold, the string will hold.” Och fyrtio gitarrister nickade vördnadsfullt.

 
Frisell, Bill, (1951–), amerikansk jazzgitarrist. Från att ha varit det lätt flummiga jazzskivbolaget ECM:s husgitarrist under 1970-talet har han experimenterat vidare och bland annat samarbetat med John Zorn i det märkliga bandet Naked City.

 
Frith, Fred, (1949–), engelsk avantgardegitarrist.

 
Frusciante, John, (1970–), amerikansk rockgitarrist, främst med Red Hot Chili Peppers.

 
Galbraith, Paul, (1964–), skotsk gitarrist i den klassiska traditionen. Galbraith är unik genom sin spelställning: han använder instrument med en metallstång under, som stöd – precis som på en cello – och håller också gitarren som en cello, upp över vänster axel. Detta ger honom tydligen lättare tillgång till de högsta tonerna på gitarren.
 

Gallup, Cliff, (1930–88), amerikansk rockgitarrist; spelade med Gene Vincents band under 1950-talet, bland annat på världshiten “Be-Bop-A-Lula.”

 
Garcia, Jerry, (1942–95), amerikansk rockgitarrist i Grateful Dead.

 
Garland, Hank, (1930–2004), amerikansk studiogitarrist. Garland arbetade mest i Nashville och spelade på Elvis Presleys inspelningar mellan 1958–61. Han spelade också med jazzmusiker som Charlie Parker och George Shearing.
 

Gatton, Danny, (1945–94), amerikansk rockgitarrist, har blivit mest känd efter sin död; spelade bl a med sångaren Chris Isaak.

Gilmour, David, (1946–), engelsk rockgitarrist i bandet Pink Floyd. Mer smakfull och soundmedveten än tekniskt imponerande.

 
Giuliani, Mauro, (1781-1829), italiensk gitarrist, en av de mest omtalade gitarrvirtuoserna under 1800-talet. Hans musik spelas fortfarande inom den klassiska traditionen.

 
Graham, Davey, (1940–), engelsk folkgitarrist.

 
Green, Freddie, (1911–1987), amerikansk jazzgitarrist. Green spelade bara et fåtal solon under sin långa karriär med Count Basie; han är berömd för sitt yttrande att “You should never hear the guitar by itself. It should be part of the drums so it sounds like the drummer is playing chords—like the snare is in A or the hi-hat in D minor.”

 
Green, Grant, (1935–1979), amerikansk jazzgitarrist, mest inom boptraditionen.

 
Green, Peter, (1946–), engelsk blues- och rockgitarrist. Var med i tidiga Fleetwood Mac och gjorde ett antal klassiska “vit blues”-inspelningar med den gruppen. Men innan Fleetwood Mac flyttade till Los Angeles och blev världsstjärnor hade Green sedan länge lämnat gruppen och kämpade med psykiska problem. Då och då har han återvänt till branschen, men aldrig återfått 60-talets storhet.

Grossmann, Stefan, (1945–), amerikansk folkgitarrist och pedagog. Grossman gjorde under 1970-talet mycket för att sprida olika folk- och fingerpickingtekniker över världen.

 
Guy, Buddy, (1936–), amerikansk bluesgitarrist och sångare. Bilder säger mer än ord: se Rolling Stones-filmen Shine A Light och notera hur Buddy Guy kommer in och sjunger Mick Jagger av scenen med sin första fras.

Hackett, Steve, (1970–), engelsk “progressiv” rockgitarrist, mest känd för sitt arbete med gruppen Genesis under 1970-talet.

 
Hall, Jim, (1930–), amerikansk jazzgitarrist med imponerande CV: spelat med Ella Fitzgerald, John Lewis, Paul Desmond, Lee Konitz, Bill Evans…

 
Hammett, Kirk, (1962–), amerikansk metalgitarrist. Ersatte Dave Mustaine i Metallica 1983 och har varit kvar i gruppen sedan dess.

 
Harrison, George, (1943–2001), engelsk gitarrist. “Den tyste Beatlen” under 1960-talet. I slutet av gruppens karriär började han dock göra sig hörd, med låtar som “Something” och “While My Guitar Gently Weeps”; han hade också en ganska framgångsrik karriär som soloartist och var med i supergruppen Traveling Wilburys tillsammans med bland andra Bob Dylan och Tom Petty kring 1990. Harrison spelade inte sällan slide, med standardstämning, och vann gradvis i respekt efter sin tid med Beatles.

 
Haynes, Warren, (1960–), amerikansk rock- och bluesgitarrist, bland annat med Allman Brothers Band.

 
Hazel, Eddie, (1950–92), amerikansk rockgitarrist. Ledande funkgitarrist under sin tid med Parliament/Funkadelic.

 
Hedges, Michael, (1953–97), amerikansk akustisk gitarrist, känd för sin säregna stil och för sina breda musikaliska influenser.

 
Hendrix, Jimi, (1942–70), amerikansk rockgitarrist. Hendrix historia är rätt välkänd: han hade spelat sig runt den amerikanske mellanvästern “The Chitlin’ Circuit”, ungefär “pölsasvängen”, eftersom klubbarna ofta bjöd musikerna på pölsa) med diverse artister när Chas Chandler hörde honom i New York. Chandler hade varit basist i gruppen The Animals och blev nu Hendrix manager – han lär ha trott så mycket på sitt fynd att han pantsatte sin sista elbas för att ha råd med Hendrix flygbiljett. I London raggade man upp trummisen Mitch Mitchell och en gitarrist vid namn Noel Redding, som såg rätt ut och därför anställdes som basist. Gruppen fick namnet Jimi Hendrix Experience; deras första singlar “Hey Joe” och “Purple Haze”, tog världen med storm. Under de närmaste åren spelade Hendrix in skivor och turnerade i Europa och USA, ofta i ett drogrus. Han lade ned Experience, började spela med gamla musikerkompisar och gjorde bland annat det legendariska framträdandet på Woodstock-festivalen 1969. Den 18 september 1970 dog han den glamorösa rock’n’roll-döden genom att kvävas av sina egna spyor. Nu, snart fyrtio år senare, anses Hendrix vara en av de allra viktigaste rockgitarristerna någonsin. Hans låtar, hans spelsätt (han spelade vänsterhänt på vanliga högergitarrer, vilket ger en del problem med sladdar och volymkontroller som är i vägen, men som också innebär att soundet blir annorlunda) och allt annat känns fortfarande mycket modernt; att studera Hendrix musik är ett måste för inte bara gitarrister utan för alla rockmusiker med självaktning.

 
Hetfield, James, (1963–), amerikansk rockgitarrist i gruppen Metallica. Hetfield är en av de viktigaste skaparna av thrashgenren och kan ha varit den som mer än alla andra utformade tonspråket, både i fråga om val av ackord och toner (den typiska Metallica-låten går i E och har E5, F5 och Bb5 som viktigaste ackord; mellan ackorden går man ständigt ned till lös E-sträng och pumpar på för att behålla intensiteten i musiken) och i fråga om den imponerande intensiteten. Hetfield har haft en hel del personliga problem, delvis dokumenterade i filmen Some Kind Of Monster, ett slags dokumentär om tillkomsten av skivan St. Anger och sevärd för alla som har upplevt problemen i ett rockband.

 
Holdsworth, Allan, (1946–), engelsk rock- och fusiongitarrist. Efter att ha börjat i udda engelska grupper som Gong och Soft Machine spelade Holdsworth i “supergruppen” UK under sent 1970-tal. Från ca 1980 har han oftast framträtt under eget namn. Han har en speciell spelstil som bygger på legaton och stora sträckningar med vänster hand.

 
Hooker, Earl, (1929–70), amerikansk bluesgitarrist, en av de främsta slidegitarristerna någonsin.

 
Hopkins, Lightnin’, (1912-82), amerikansk countrybluesgitarrist.

 
Howe, Steve, (1947–), engelsk rockgitarrist, främst med det progressiva bandet Yes men även med Asia och GTR.

 
Hynde, Chrissie, (1947–), amerikansk gitarrist och sångare med gruppen Pretenders, mest verksam i England. En av alldeles för få kvinnliga världsstjärnor inom rocken.

 
Iommi, Tony, (1948–), engelsk rockgitarrist i bandet Black Sabbath. När Black Sabbath fick sin första utlandsturné sa Iommi upp sig från sitt fabriksjobb. Han tänkte strunta i att gå dit den sista arbetsdagen, men han bodde fortfarande hos sina föräldrar och hans mamma beordrade honom att gå. En olycka inträffade och Iommi förlorade delar av fingertopparna på högra lång- och ringfingren. Eftersom han spelade vänsterhänt var detta besvärligt. Efter att ha försökt lära sig att spela högerhänt valde han i stället att skydda de skadade fingertopparna med ett slags fingerborgar, använda ytterst tunna strängar och (från 1971) stämma ned gitarren, ibland så mycket som tre halvtoner, vilket ju senare blev mycket vanligt i olika typer av metal. Toni Iommi var en de som uppfann metal eller hårdrock, i och med riffbaserade låtar som “Paranoid” och “Iron Man.”

 
Isbin, Sharon, (1956–), amerikansk gitarrist i den klassiska traditionen. Har grundat utbildningen i spansk gitarr vid den berömda Juillard School of Music och förutom sina många egna inspelningar också spelat in filmmusik.

 
James, Elmore, (1918–63), amerikansk bluesgitarrist och sångare. Som så många andra i den genren föddes James i Mississippi men hamnade så småningom i Chicago. Innan dess hade han hunnit spela med blueslegenden Robert Johnson, som han blev starkt påverkad av. I Chicago var han en av de första som började spela elförstärkt; hans höga volym och genomträngande röst gjorde honom snart känd. Elmore James var en skicklig slidegitarrist. Bluesklassikern “Dust My Broom” är hans mest kända låt.

        
Jansch, Bert, (1943–), skotsk gitarrist i traditionen folkmusik/stålsträngat. Medlem i gruppen Pentangle kring 1970. Bert Jansch skrev en låt som hette “Blackwaterside” och som Led Zeppelins Jimmy Page fräckt snodde och döpte om till “Black Mountain Side.” Vilket var fult gjort, men tyvärr inte enda gången Page och Led Zeppelin satte sig själv som kompositörer till andras låtar. Jansch är mycket respekterad och nämns med vördnad av artister som Neil Young.

 
Jefferson, Blind Lemon, (1897–1929), amerikansk bluesgitarrist och sångare, född i Texas och känd som “Texasbluesens fader.” Han spelade avancerade gitarrkomp och sjöng med hög och gäll röst. Legenderna om honom är många; någon kallade honom för “a womanizing sloppy drunk” (ett kvinnotokigt fyllo, ungefär); andra hävdade att han var “varm och hjärtlig”, och det sägs att han vägrade att spela på söndagar, “inte ens om jag skulle få tvåhundra dollar.” Hans låt “Matchbox” spelades in av Carl Perkins, som dock (se ovan om Bert Jansch och Jimmy Page) råkade glömma att ange vem som hade skrivit låten och i stället ange sig själv som upphovsman; senare gjorde Beatles en cover på Perkins version. Även grupper och artister som White Stripes och Bob Dylan har spelat in Jeffersons låtar. Värdelöst vetande: det finns ett enda foto bevarat av Blind Lemon Jefferson, och på det fotot har någon valt att rita in en slips som Jefferson i verkligheten inte hade på sig.

 
Jett, Joan, (1958–), amerikansk rockgitarrist, sångare, producent och skådespelare. Jett började i gruppen Runaways och gjorde sedan solokarriär. Redan i början av 1980-talet spelade hon in “I Love Rock’n’Roll”, en cover som antagligen är hennes mest kända låt. År 2003 publicerade tidskriften Rolling Stone en lista över de hundra främsta gitarristerna genom tiderna; Joan Jett, på plats 87, och Joni Mitchell var de enda kvinnorna på listan.

 
Johnson, Blind Willie, (1897-1945), amerikansk bluesgitarrist. Han föddes inte blind; det sägs att hans styvmor efter ett gräl med hans far kastade lut i ansiktet, inte på mannen hon hade grälat med utan på lille Willie. Redan när Johnson var liten brukade hans pappa låta honom sjunga på gatorna för att få in pengar. Hans säregna röst gjorde stort intryck på människor. Han lärde sig att spela gitarr, ofta med slide, och fortsatte att syssla med musik men förblev fattig till sin död. Johnson dog efter att hans hus delvis hade brunnit ned; han hade ingen annanstans att ta vägen, sov i en våt säng i ruinerna och fick lunginflammation. Många rockartister och grupper har gjort covers av låtar som “Dark Was The Night, Cold Was The Ground”, “If I Had My Way I’d Tear The Building Down” och “Nobody’s Fault But Mine.”

 
Johnson, Eric, (1954–), rockgitarrist från Texas. Johnson slog igenom i början av 1990-talet; han var fortfarande okänd när tidskriften Guitar Player hade hans foto på framsidan med texten “Who Is Eric Johnson And Why Is He On Our Cover?”; varpå han inte var okänd längre. Johnson är extremt medveten om sound och allt som kan påverka det. han säger sig kunna höra skillnad på sådant som om det är mässings- eller stålpluggar i telekablar; vilken typ av batterier som används i effektpedaler; osv. Någon tidskrift lär ha testat honom på detta och han klarade tydligen testet. I intervjuer har Johnson förklarat att skälet till att det kan låta bra ena kvällen och illa nästa kväll, i lokaler som är mycket lika varandra, är att en mängd små saker förändras: andra sladdar kanske används; distpedalen står två decimeter längre från förstärkaren; det ligger fler eller färre elkablar i närheten; osv. Alla sådana saker, säger Johnson, påverkar hur ljudet till slut låter. Eric Johnsons mest kända låt är antagligen “Cliffs Of Dover”, en virtuos blinkning åt irländsk folkmusik som också finns i spelet Guitar Hero III.

 
Johnson, Lonnie, (1899-1970), amerikansk blues- och jazzgitarrist. Han var en av de första jazzgitarristerna och sägs ha varit den förste som spelade “single-string”, det vill säga solon med en sträng i taget (till skillnad från att kompa och anslå alla strängarna). Han spelade in med akter som Duke Ellington och Louis Armstrong och var också känd som sångare. Lonnie Johnson blev så kände att hans stil nådde bluesmännen ute på landsbygden och påverkade dem. Han var känd långt efter andra världskriget; 1952 turnerade han i England och fick bland annat en blivande stjärna inom musikstilen skiffle att byta förnamn – från Tony Donegan till Lonnie Donegan – och under 1960-talet turnerade han i Europa med Muddy Waters och Otis Spann.

Johnson, Robert, (1911–38), amerikansk bluesgitarrist och sångare från Mississippi. Få musiker är så legendomspunna som Robert Johnson. Efter en trög start när han betraktades som en dålig musiker försvann han i några månader – och kom tillbaka med en lysande gitarrteknik. Redan under Johnsons livstid spreds legenden om att han hade gått till en korsväg och sålt sin själ till djävulen för att bli en bättre musiker. Han tycks ha varit medveten om PR-värdet i detta (spöklik bakgrundsmusik: om nu historien inte var sann…) och gjorde ångestfyllda låtar som “Me And The Devil Blues” och “Crossroads.” Johnson sjöng med hög röst och spelade ofta med slide. Av hans 29 bevarade låtar har de allra flesta, om inte alla, gjorts i rockcovers: Creams “Crossroads”, John Mayalls och Eric Claptons “Ramblin’ On My Mind”, Rolling Stones “Love In Vain”… I den här boken är “Rollin’ And Tumblin’” (“If I Had Possession Over Judgment Day”) en Johnson-cover; den är dock inspelad i så många versioner och under så många titlar att det är svårt att säga vem som egentligen skrev den. En av legenderna om Johnson handlar om hur han gör en av sina två skivinspelningar; han är blyg och sitter vänd mot väggen inne i ett hörn, vilket gör det svårt för teknikern att få kontakt med honom och vinka när vaxskivan som direktgraveras via en tratt börjar ta slut. Johnson får sin flaska whisky och sitt gage och försvinner i natten men ringer senare och undrar om han kan få 50 cent till, eftersom han har träffat en flicka som vill ha mer betalt än han har på sig. 1938 dog Johnson, möjligen på grund av förgiftad whisky, som han möjligen fick i sig på grund av att han hade varit för vänligt inställd mot någons fru. Filmen Crossroads (nej, inte den med Britney Spears) handlar om en ung gitarrist som ger sig av för att söka efter Robert Johnsons mytiska trettionde låt, träffar Robert Johnsons gamle kamrat Willie Brown och så småningom möter djävulen vid en korsväg… Bara att få se Steve Vai spela rollen som djävulens gitarrist med sådan uppenbar förtjusning gör filmen sevärd.

 
Jordan, Stanley, (1959–), amerikansk jazzgitarrist, mycket omtalad främst under 1980-talet för sin tappingteknik, som gjorde det möjligt för honom att spela avancerade basgångar och melodilinjer samtidigt.

Kaiser, Henry, (1952–), amerikansk experimentell gitarrist, har band annat spelat in med David Lindley (A World Out Of Time, med musiker från Madagascar).

 
Kaukonen, Jorma, (1940–), amerikansk rockgitarrist med Jefferson Airplane och Hot Tuna. Kaukonen bodde en tid i Sverige och spelade då bland annat tillsammans med trumslagaren Esbjörn Mörtzell (som har spelat trummor på skivorna till många av mina läroböcker). Efter ett rep gick de till korvkiosken i Strömsund; Kaukonen råkade tappa sin korv på marken, den studsade och Esbjörn Mörtzell sa “Hoppkorv.” Vilket blev namnet på en av Hot Tunas skivor.

 
Kessel, Barney, (923–2004), amerikansk jazzgitarrist. Kessel spelade in med beboplegenden Charlie Parker 1947 och var senare medlem i pianisten Oscar Petersons grupp. Han blev senare studiomusiker och spelade på skivor med bland andra Beach Boys och Monkees.

 
King, Albert, (1923–92), amerikansk bluesgitarrist och sångare. Ingen av de tre “Kings of the Blues Guitar” (se nedan) var bröder. Albert King var mycket storvuxen (192 cm lång, enligt Wikipedia) och kallades ömsint för “The Velvet Bulldozer.” Han spelade vänsterhänt på en Gibson Flying V, ofta stämd i öppna ackord och med den tunnaste strängen högst upp från golvet räknat, vilket säkert medverkade till hans eleganta bends. Albert King gjorde låtar som “Born Under A Bad Sign” och “Crosscut Saw” berömda, låtar som många rockartister har gjort covers av. Han hade en liten gimmick som bestod i att han spelade av en sträng på varje konsert, men hade en ny sträng redo, tejpad längs halsen, och bytte sträng medan låten fortsatte. King gjorde sin sista spelning bara ett par dagar före sin död.

 
King, B.B, (1925–), amerikansk bluesgitarrist och sångare, kanske den mest framgångsrike av bluesgitarrens tre Kings. Han slog igenom kring 1950 och är fortfarande verksam. B.B. King spelar och sjunger ytterst uttrycksfullt och har fortfarande en stior publik. Han har samarbetat med bland andra Eric Clapton, på Riding With The King (2000), och varit med i filmen Blues Brothers II (1998); han har spelat över 15000 konserter under 52 år, på sina Gibsongitarrer, alla döpta till Lucille. Historien bakom namnet lär vara att King en gång höll på att förlora en gitarr, värd 30 dollar, i en brand; han sprang in och lyckades rädda gitarren, och dagen efter fick han veta att den hade uppstått på grund av att två män slogs om en kvinna vid namn Lucille. King bestämde sig för att döpa sina gitarrer efter kvinnan som en påminnelse om att aldrig göra dumheter som att rusa in i brinnande hus för att hämta gitarrer; eller att slåss om kvinnor.

 
King, Freddie, (1934–76), amerikansk bluesgitarrist och sångare. Den tredje av bluesgitarrens tre kungar är mest känd för låtar som “Hideaway”, gjord i covers av både Eric Clapton och Stevie Ray Vaughan, och “The Stumble.” Han spelade med ett tumplektrum av plast och ett pekfingerplektrum av metall.

Knopfler, Mark, (1949–), engelsk rockgitarrist och sångare. Knopfler slog igenom med Dire Straits i slutet av 1970-talet. Gitarrister världen över försökte genast härma hans tillbakalutade spelstil; han spelade då med fingrarna och rent Stratocasterljud. Efter några plattor med Dire Straits har han gjort solokarriär, men det är fortfarande de tidiga Straits-skivorna som gitarrister återvänder till.

 
Kossoff, Paul, (1950–76), engelsk blues- och rockgitarrist och sångare med gruppen Free kring 1970.

Kottke, Leo, (1945–), amerikansk gitarrist i akustisk stålsträngad tradition.

 
Kramer, Wayne, (1948–), amerikansk rockgitarrist med gruppen MC5.

 
Krieger, Robbie, (1946–), amerikansk rockgitarrist. Krieger hade studerat spansk gitarr och flamenco när han kom med i gruppen Doors. Förutom den karismatiske sångaren Jim Morrison bestod Doors också av rhythm’n’blueskeyboardisten Ray Manzarek och trummisen John Densmore, som var starkt influerad av jazz. Den märkliga blandningen fungerade. Kriegers flamencoinfluenser hörs tydligast i låtar som “Spanish Caravan”, men han utvecklade också en säregen slidestil. Han bor fortfarande i huset där han växte upp, i Topanga Canyon i Los Angeles. En betydligt yngre amerikansk gitarrist som hade Krieger som elev för några år sedan säger att Krieger en gång visade en låt som han tänkte spela in för sin nya skiva; hans lärare lyssnade förbluffat medan Krieger spelade upp en melodi som var lätt att känna igen som “London Bridge Is Falling Down.” Läraren berättar att han, utan att såra sin legendariske elev, lyckades ändra lite på melodi och ackord så att barnvisan i alla fall inte gick att känna igen längre.

 
Lagoya, Alexandre, (1929–99), gitarrist i den klassiska traditionen, född i Egypten. Mest känd för sina duettinspelningar med Ida Presti.

Lang, Eddie, (1902–33), amerikansk jazzgitarrist, en av de viktigaste under sin tid; han var professionell musiker från sexton års ålder, kompade bland andra Bing Crosby och påverkade bland andra Django Reinhardt.

Lee, Albert, (1943–), engelsk countrygitarrist, berömd för sin virtuosa teknik.

Lee, Alvin, (1944–), engelsk rockgitarrist med gruppen Ten Years After, berömd för det långa jammet på “I’m Going Home” från Woodstock-filmen.
 

Lifeson, Alex, (1953–), kanadensisk rockgitarrist med den särpräglade gruppen Rush: udda taktarter och tempobyten duggar tätt i deras musik.

Lindley, David, (1944–), amerikansk rockgitarrist och multimusiker. Lindley har samarbetat med många, till exempel Jackson Browne, Bob Dylan och Rod Stewart, och gjort några album i eget namn. Lindley är en lysande slidegitarrist; han är också förtjust i folkmusik av olika typer och i underliga gitarrer och andra stränginstrument.

Mack, Lonnie, (1941–), amerikansk rock- och bluesgitarrist. I början av 1960-talet spelade han in ett antal instrumentallåtar med titlar som “Memphis”, “Wham!” och “Suzie-Q”; de låtarna kom att bli en av grunderna för virtuos bluesrockgitarr.

Malmsteen, Yngwie, (1963–), svensk metalgitarrist, en av skaparna av den “neoklassiska” undergenren under 1980-talet. Neoklassisk metal var starkt påverkad av klassiska tonsättare som J.S. Bach; Malmsteen använde skalor som harmonisk moll och dimskala och fick tusentals gitarrister över hela världen att börja “shredda”, det vill säga spela fort som tusan.

 
Maphis, Joe, (1921–86), amerikansk countrygitarrist.

 
Marcello, Kee, (1960–), svensk gitarrist, mest inom hårdrock; mest känd för sitt arbete med gruppen Europe under 1980-talet.

Martino, Pat, (1944–), amerikansk jazzgitarrist. Martino har en virtuos teknik och spelar gärna långa skalvisa gångar. Han var lärare på M.I. i Hollywood när jag gick där under 1980-talet; han var mycket allvarlig och hade en förbluffande mörk röst i sin späda kropp. På en lektion frågade jag hur han tänkte när han improviserade; Martino sa “Ta upp det som händer omkring dig, ta in det i din musik”, och började spela. Fönstret mot Hollywood Boulevard stod öppet. Martino spelade till bilar och bussar. En skottlossning utbröt och sirener började skräna. Martino slutade spela och sa: “Do you understand what I mean?” Jag sa “Well, sort of.”

 
Marvin, Hank B. , (1941–), engelsk gitarrist. Marvin slog igenom kring 1960 med gruppen Shadows, en av de gitarrgrupper som spelade prydliga instrumentallåtar medan de välkoreograferat tog ett steg framåt och två åt sidan. Skämt åsido var sådan musik oerhört inflytelserik på den tiden och påverkade bland andra Beatles. Om man vill ha någon trovärdighet som elgitarrist bör man nog känna till i alla fall “Apache” och “Kon-Tiki”, liksom den amerikanska gruppen Ventures “Walk, Don’t Run.”

May, Brian, (1947–), engelsk rockgitarrist med gruppen Queen. May är kanske mest känd för den gitarr som han och hans pappa byggde av trä från en gammal öppen spis (man kan tänka sig att träet var väl torkat) och som han fortfarande spelar på.

 
McGuinn, Roger, (1942–), amerikansk rockgitarrist, mest känd för sitt arbete med gruppen Byrds under 1960-talet. Byrds spelade ett slags “folkrock” och gjorde gärna covers på Dylan-låtar, som “Mr Tambourine Man.” En viktig del i deras sound var den ringande tolvsträngade Rickenbacker som NcGuinn använde; detta påverkade bland andra Beatles och Tom Petty.

McLaughlin, John, (1942–), engelsk jazz- och fusiongitarrist. Efter att ha spelat med Miles Davis kring 1970 bildade McLaughlin Mahavishnu Orchestra, ett av de viktigaste tidiga fusionbanden. Deras musik byggde mycket på udda taktarter och komplicerade rytmer och melodier. Det fanns gott om virtuoser i bandet, t ex trumslagaren Billy Cobham och violinisten Jerry Goodman.

Metheny, Pat, (1954–), amerikansk jazzgitarrist. Var knuten till den berömda jazzutbildningen Berklee i Boston under 1970-talet och släppte sin första skiva “Bright Size Life”, tillsammans med trumslagaren Bob Moses och basisten Jaco Pastorius, 1976. Under 80-talet hade Metheny “den enda jazzgrupp där alla instrument var elektroniska”, och han sades under den tiden vara världens mest säljande jazzmusiker. “Bright Size Life” i den här boken är ett typiskt exempel på hans spelstil – många glissandon (slides) upp till toner och ned från toner, kombinerat med ett diskret delay, gör att gitarren låter lite “simmande” och odefinierad. Men vackert.

 
Mitchell, Joni, (1943–), kanadensisk sångare och gitarrist. Mitchell är en av bara två kvinnor i Rolling Stones lista över alla tiders bästa gitarrister – vilket dels visar hur underrepresenterade kvinnor är i rock och dels hur fåniga sådana listor kan vara (det är lätt att hitta listan på nätet). Hon slog igenom i New York i slutet av 1960-talet och vann snabbt stor respekt med låtar som “Both Sides Now” (som finns i den här boken) och “Woodstock.” Mitchell har arbetat med mängder av ledande jazz- och rockmusiker. Hennes musik bygger ofta på att gitarren stäms om på olika sätt. Mitchell har sällan brytt sig om musiktermer som namn på ackord och annat, vilket kan vara en tröst för dig som tycker att musikteori är fånigt; på en sen platta tackar hon producenten Daniel Lanois “for showing me where one is”, alltså för at han hade visat henne vad ettan i takten är för något.


Montgomery, Wes, (1925–68), amerikansk jazzgitarrist. Montgomerys stil byggde mycket på att han spelade med höger hans tumme i stället för plektrum, och på hans flitiga användande av oktaver (se “Yesterdays” här i boken). Han har kallats “den störste moderne jazzgitarristen.”



Montoya, Carlos, (1903–93), spansk flamencogitarrist.

 
Moore, Gary, (1952–), engelsk rockgitarrist, känd för sin tid med gruppen Thin Lizzy och för egna envisa örhängen som “Still Got The Blues.”

 
Moore, Scotty, (1931–), amerikansk rockgitarrist. Tillsammans med basisten Bill Black, och senare även trummisen D.J. Fontana, skapade han rockhistoria på Elvis Presleys första inspelningar. Solon som det i Elvis Presleys “Hound Dog” blev studiematerial för många av sextiotalets stora rockgitarrister.



Moore, Vinnie, (1964–), engelsk rockgitarrist med gruppen UFO; en av de ledande “shred”-gitarristerna under 1980-talet.

 
Morello, Tom, (1964–), amerikansk rockgitarrist i band som Rage Against The Machine och Audioslave.

 
Morse, Steve, (1954–), amerikansk rockgitarrist. Förutom sitt virtuosa arbete med gruppen Dixie Dregs är han nu känd som mannen som efterträdde Ritchie Blackmore i Deep Purple.

Nolen, Jimmy, (1934–83), amerikansk rockgitarrist, berömd för sitt funkiga spel i James Browns kompband under sextiotalet.

Page, Jimmy, (1944–), engelsk rockgitarrist. Gruppen Led Zeppelin bildades av Page när dennes grupp Yardbirds sprack. Page hade kvar ett kontrakt på en Skandinavienturné och samlade ihop basisten John Paul Jones, trumslagaren John Bonham och sångaren Robert Plant för att fullfölja turnén under namnet “The New Yardbirds.” Bandet trivdes bra ihop och beslöt sig för att fortsätta som Led Zeppelin. Namnet fick de av The Whos trummis Keith Moon – han lär ha sagt “You´re gonna go down like a lead balloon”, och Led Zeppelin blev mycket riktigt ett av sjuttiotalets största band. Många hårdrocksband fastnade snabbt i formler och klyschor, något som Led Zeppelin oftast lyckades undvika. Jimmy Page hade en bakgrund som studiomusiker i London; han spelar bland annat på Joe Cockers version av Beatles “With A Little Help From My Friends”, han spelade på någon av The Whos första singlar (eftersom han inte ville låna ut sin fuzzbox till Pete Townshend), och så vidare. Studioarbetet hade lärt Page många olika saker; han läste lite noter, tyckte om att experimentera med olika taktarter och var dessutom intresserad av olika typer av folkmusik och orientalisk musik. Alla de sakerna märktes i Zeppelins låtar. De fyra första skivorna med Led Zeppelin är de viktigaste. De har de praktiska titlarna Led Zeppelin I, II, III och IV. Led Zeppelin III kallas för “den akustiska plattan”, och IV innehåller bland annat “Stairway To Heaven”, en av alla tiders mest berömda hårdrockslåtar. Led Zeppelin tog ofta upp gamla blueslåtar men “glömde” tyvärr nästan lika ofta att ange de riktiga upphovsmännen, vilket upprörde många lyssnare. Som gitarrist är Page ofta mycket hafsig, men energin uppväger en hel del. Han är dessutom en mästare på att arrangera ihop olika gitarrpålägg till en snygg helhet i studion. Led Zeppelin började stagnera i mitten av sjuttiotalet, och 1980, när John Bonham dog, kan de ha varit mer eller mindre slut som grupp; mot detta talar emellertid de filmer från Knebworthfestivalen 1979 som släpptes på DVD för några år sedan; speciellt “Kashmir” spelas med enorm kraft och lust. “Kashmir” var också en av de mest omtalade låtarna när Led Zeppelin återförenades i London hösten 2007. Möjligen leder den konserten till en turné.

 
Parkening, Christopher, (1947–), amerikansk gitarrist i den klassiska traditionen.

 
Pass, Joe, (1929–94), amerikansk jazzgitarrist. Pass tillhör de allra största jazzgitarristerna och spelade bland andra med Oscar Peterson och Ella Fitzgerald. Hans sätt att använda chord melody (att spela en melodi med ett nytt ackord under varje ton), att använda kontrapunkt (mycket grovt sagt: att spela linjer som låter som två instrument), och att spela rörliga basgångar på gitarren påverkade allt jazzgitarrspel. Hans soloskiva (verkligen solo, bara en enda gitarr utan komp) Virtuoso från 1974 är en klassiker.

 
Paul, Les, (1915–), amerikansk elgitarrist. Förutom att vara med och designa Gibsons första elgitarrer, vilket ledde till den klassiska Les Paul-modellen, var Paul också en pionjär i fråga om multikanalsinspelning: han började med att sätta ihop flera bandspelare och byggde sedan en egen bandspelare med tre kanaler. Med de redskapen spelade han redan 1947 in basgång, komp och melodier, ibland i flera stämmor, och dessutom ofta sång (sångerskan Mary Ford), också den ibland flerstämmig. Genom att ha flera kanaler kunde Paul spela in sin första basgång, backa bandet, lyssna på basgången och göra nästa pålägg; sedan mixa ned de två spåren till ett tredje samtidigt som han gjorde nästa pålägg; etc. Både Les Paul-gitarren och flerkanalsinspelningen har varit oerhört viktiga för rockmusikens utveckling. Les Paul föddes med namnet Lester Polsfuss; det var tur att han bytte; annars hade vi idag hört utrop av typen “Jag har fått tag på en Lester Polsfuss femtinia!”

 
Petty, Tom, (1950–), amerikansk sångare, låtskrivare och gitarrist. Ingen nyskapare men en god förvaltare av rocktraditionen. För det allra mesta med den lysande slidegitarristen Mike Campbell som vapendragare.

 
Perry, Joe, (1958–), amerikansk gitarrist med gruppen Aerosmith. Vi lever alla i våra olika världar: jag har aldrig uppfattat Perry som märkvärdig men ser när jag skriver detta att Rolling Stone satte honom på fyrtioåttonde plats bland alla tiders största gitarrister.

Presti, Ida, (1924–67), fransk gitarrist i den klassiska traditionen. Hade tillsammans med Alexandre Lagoya en av världens mest berömda gitarrduor.

 
Ramone, Johnny, (1948–2004, eg. John William Cummings), amerikansk rockgitarrist i gruppen Ramones. Jag blir förvånad igen (se Joe Perry); Rolling Stone satte Ramone på sextonde plats bland “the greatest guitarists of all time.”

 
Raney, Jimmy, (1927–95), amerikansk jazzgitarrist. Spelade bland andra med Artie Shaw och Woody Herman.

 
Reed, Jerry, (1937–2008), amerikansk countrygitarrist, sångare och även skådespelare. Hade sin första hit med “Guitar Man” 1967. Sjöng “East Bound And Down”, temat ur filmen Smokey And The Bandit.

 
Reed, Lou, (1942–), amerikansk sångare, låtskrivare och gitarrist. Lång karriär; började med Velvet Underground under 1960-talet och har senare samarbetat med bl a David Bowie och Laurie Anderson, samt sjungit inför påven, något som var svårt att tänka sig 1972.

 
Reid, Vernon, (1958–), engelsk gitarrist, mest med gruppen Living Colour.

 
Reinhardt, Django, (1910–53), belgisk jazzgitarrist. Django var rom; han hette egentligen Jean; Django är ett smeknamn som betyder “jag vaknar.” Han skadade vänster hand svårt (se kapitlet om jazzgitarr) men kämpade sig tillbaka efter att hans bror Joseph, själv gitarrist, hade köpt en ny gitarr åt honom. Trots sin han skada utvecklade han en bländande teknik. Han hamnade i Paris och slog igenom med Franska Hotkvintetten, en av de få jazzgrupper som (tidvis) bestod av enbart stränginstrument: gitarrer, violin och kontrabas. Det sägs att det var i Hotkvintetten som idén med sologitarr–kompgitarr dök upp för första gången. Efter andra världskriget fick Django möjligheten att spela i USA med Duke Ellingtons orkester; han blev dock lite nonchalant behandlad och gjorde inget större genombrott. Hans stil fungerade heller inte lika bra på de elgitarrer han nu började spela på som på akustisk. 1953 fick han ett stroke utanför sitt hus. Det tog ett helt dygn innan en läkare använde och Django dog. Filmen Dur och moll (Sweet and Lowdown, med Sean Penn, regi Woody Allen) handlar om världens näst bästa jazzgitarrist, som alltid svimmar när han möter Django; Django förekommer inte alls i filmen men den är ändå lite kul. Världen är liten: kring 1980 spelade jag med en belgisk pianist, Georges Goudin, som hade spelat med Djangos bror Joseph. Georges berättade om hur folk i publiken kunde komma fram, många år efter Djangos död, och vilja höra “Nuages” när de hade förstått att Djangos bror spelade i bandet. Joseph började alltid gråta, sa Georges; en rörande bild.

 
Renbourn, John, (1944–), engelsk akustisk gitarrist. Har samarbetat med Bert Jansch och också varit medlem i gruppen Pentangle.

 
Rhoads, Randy, (1956–82), amerikansk metalgitarrist med Quiet Riot men framför allt Ozzy Osbourne. Rhoads hade studerat spansk gitarr och tog med sig de influenserna till sitt metalspel. Han hävdade själv att han aldrig hann spela något på sin audition för Ozzy; han stämde och drog ett par riff för att värma upp och Ozzy sa: “You’ve got the job.” Osbourne själv beskrev mycket riktigt Rhoads spel som “God entering my life.” Rhoads hann spela på Ozzys album Blizzard of Oz och Diary Of A Madman innan han dog i en flygolycka; han har fortfarande legendstatus.

 
Rice, Tony, (1951–), amerikansk gitarrist, mest inom country och bluegrass.

 
Richards, Keith, (1943–), engelsk rockgitarrist med Rolling Stones. Hur beskriver man en legend? Stones slog igenom i mitten av 1960-talet och utvecklade snabbt en image som de lite farliga grabbarna, i jämförelse med de (imagemässigt) snällare Beatles; senare har det visat sig att Richards kanske lever upp till den bilden, men knappast Jagger. Richards liv har varit en serie av drogbruk, polisingripanden och andra förvirrade händelser; någon gång på 1970-talet lämnade Margaret Trudeau, gift med Kanadas dåvarande premiärminister Pierre Trudeau, sin man för att åka på turné med Stones för Keiths skull – vad skulle motsvara detta i Sverige? Filippa Reinfeldt sticker från Fredrik för att hänga med Ebbot på turné? Det senaste underliga som har hänt Richards var väl när han ramlade ned från kokospalmen på Tahiti; om han överlever några år till lär det hinna hända mer. Och han kan leva några år till; bland ett av hans många klassiska uttalanden finns ett som löd ungefär: “Jag klarar mig alltid. Jag är oförstörbar. Efter tredje världskriget kommer bara jag och kackerlackorna att finnas kvar.” Musikaliskt började Richards som så många andra engelsmän i den generationen med att börja lyssna på amerikansk rock’n’roll. Scotty Moore och Chuck Berry var bland hans första gitarrhjältar, liksom många amerikanska bluesartister. Stones började som bluesband och spelade under sin första tid många covers av bland andra Muddy Waters och Jimmy Reed. Så småningom började de, mest Jagger/Richards, skriva egna låtar – en legend hävdar att deras manager Andrew Loog Oldham låste in Jagger och Richards i ett kök och vägrade släppa ut dem innan de hade skrivit en hit. 1965 skrev de i alla fall “Satisfaction”, och på inspelningen använde Richards en Gibson Maestro fuzzbox och öppnade nya möjligheter för världens gitarrister. Precis som Stones, efter några experiment i Beatles anda, i slutet av 60-talet fann sin musikaliska hemvist i skitig rock/blues fann Richards sina ideal som gitarrist efter att ha använt olika effekter som wah-wah och phaser kring 1970; i dag vill han bara koppla in “the right amp with the right guitar.” Han betraktar akustiskt spel som grunden för sin stil och hävdar att man måste spela akustisk gitarr för att behålla sin “touch.” Man kan tycka vad man vill om Keith Richards, men det är omöjligt att bortse från hans och Stones plats i musikhistorien.

 
Ritenour, Lee, (1952–), amerikansk fusiongitarrist; på många sätt Keith Richards motsats.

 
Roberts, Howard, (1929–92), amerikansk jazz- och studiogitarrist. Spelade jazz med bland andra Bobby Troup och Chico Hamilton; som studiomusiker spelade han bland annat leadgitarr på temat till Twilight Zone (60-talsversionen). Han var intresserad av undervisning och medverkade till att grunda G.I.T. (Guitar Institute of Technology) i Hollywood, senare M.I. (Musician’s Institute).

 
Robertson, Robbie, (1943–), amerikansk rockgitarrist, mest i The Band, som var Bob Dylans kompgrupp ungefär vid den tid när Dylan började spela elektriskt. I Martin Scorseses Dylan-dokumentär No Direction Home är det till Robertson Dylan vänder sig när han är trött på publikens burop – Dylan hade först blivit känd som “protestsångare” och skulle enligt de renläriga hålla sig till sin akustiska gitarr – och säger “Play fucking loud.” Om Robertson fällde Dylan följande berömda och typiskt svårbegripliga kommentar: “(He is…) the only mathematical guitar genius I’ve ever run into who doesn’t offend my intestinal nervousness with his rearguard sound.” Förmodligen är det en hyllning.

Romero, Angel, (1946–) och Romero, Pepe, (1944–), spanska gitarrister i den klassiska traditionen, kända för sitt arbete med gitarrkvartetten Los Romeros.

Ronson, Mick, (1946–93), engelsk gitarrist. Ronson är mest ihågkommen för sin tid med David Bowie i början av 1970-talet, Bowies glamrockperiod; Ronson var medlem i Bowies kompband Spiders from Mars och spelade på skivor som Hunky Dory och The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars. Han arbetade också som producent, t ex på Lou Reeds Transformer.

Roth, Uli Jon, (1954–), tysk metalgitarrist, tillsammans med Yngwie Malmsteen en av grundarna till den neoklassiska hårdrocken under 1980-talet.

Rush, Otis, (1934–), amerikansk bluesgitarrist och sångare. Rush är vänsterhänt; liksom bl a Albert King spelar han vänsterhänt på högerhänta gitarrer utan att stränga om dem och får på så sätt den tunnaste strängen högst upp (närmast ansiktet). Också i likhet med Albert och de andra King-gitarristerna kom Rush att påverka den vita bluesvågen under 1960-talet med bland andra Eric Clapton, Mike Bloomfield, Peter Green och lite senare Stevie Ray Vaughan.

 
Russell, David, (1953–), skotsk gitarrist i den klassiska traditionen.

 
Rypdal, Terje, (1947–), norsk jazzgitarrist med flera album på det tyska skivmärket ECM.

 
Sabicas, (1912–90), spansk flamencogitarrist; en av de som mest medverkade till att göra flamenco känt utanför Spanien.

Santana, Carlos, (1947–), amerikansk rockgitarrist. Debuterade kring 1970 med sin “latin rock”-stil, där slagverk och latinrytmer var viktiga inslag. Santana spelade själv vid den tiden kanske lite mer jazzinfluerat än de flesta andra rockgitarrister; han tyckte om doriska skalor och utnyttjade gärna nian i skalan. Han är berömd för sin sustain och spelar fortfarande (det är alltså inte bara hans ton som har sustain utan mannen själv också. Ohygglig vits).

Satriani, Joe, (1956–), amerikansk metalgitarrist och virtuos. Blev först känd som Steve Vais lärare men inledde snart en egen karriär. Förutom sina åtminstone tekniskt mycket imponerande soloalbum har han under en tid varit Deep Purples gitarrist.

Schenker, Michael, (1955–), tysk metalgitarrist med grupperna UFO, Scorpion och MSG (Michael Schenker Group).

 
Scofield, John, (1951), amerikansk jazz- och fusiongitarrist. Imponerande CV: har spelat med Miles Davis, Herbie Hancock, Billy Cobham, George Duke, Jaco Pastorius, för att bara nämna några.

Segovia, Andrés, (1893–1987), spansk gitarrist, både till nation och genre. Segovia var den som gjorde gitarren accepterad som konsertinstrument; det är svårt att överskatta hans betydelse. Han sade sig ha börjat spela vid sex års ålder, och möjligen sysslade han med flamenco en tid innan han övergick till den klassiska traditionen. Redan som trettonåring gjorde han sin första konsert och spelade då verk av Francisco Tárrega och egna transkriptioner av Bachs musik. Hans egen familj var skeptisk till hans val av karriär, något som har hänt många gitarrister, och många av Tárregas elever såg ned på honom. Men han kämpade på. Segovias teknik innebar att han använde en kombination av naglar och fingertoppar på höger hand, vilket gav honom större klangmöjligheter än gitarrister som använde antingen bara naglar eller bara fingertoppar. Var han fick sin teknik från är inte helt känt; han hävdade själv att han var självlärd, men man vet att han åtminstone tog några lektioner för Miguel Llobet i tjugoårsåldern. 1924 började han samarbeta med den tyske gitarrbyggaren Hermann Hauser och efter andra världskriget var han en av de första som använde nylonsträngar i stället för sensträngar. Han mötte den brasilianske tonsättaren Heitor Villa-Lobos, som skrev sina berömda tolv etyder och fem preludier för Segovia; han var den förste som spelade Bachs berömda “Chaconne” ur violinpartita (partita betyder svit) nr 2 i D-moll på gitarr. 1981 blev han adlad för sina insatser och fick den formella titeln “El señor don Andrés Torres Segovia, marqués de Salobreña.” Han var inte den tveklöse kungen av spansk gitarr – många hade invändningar särskilt mot hans tolkningar av barockmusik (särskilt Bach), som han ansågs spela alltför romantiskt, det vill säga med alltför stora friheter i frasering och tempon. Men trots sådan kritik går hans insatser inte att förneka.

 
Sharrock, Sonny, (1940–94), amerikansk jazzgitarrist; en av få gitarrister som sysslade med frijazz under en tid kring 1960.

 
Smith, Fred “Sonic”, (1949–94), amerikansk rockgitarrist med gruppen MC5.

 
Smith, Johnny, (1922–), amerikansk jazzgitarrist, mest inom coolgenren.

Sor, Fernando, (1778–1839), spansk gitarrist och tonsättare. I Spanien har han kallats “Gitarrens Beethoven”, och han skrev i samma wienklassiska tradition på väg mot romantiken som Beethoven. Sor skrev den berömda gitarrskolan Méthode pour la Guitare 1830; den gavs först ut i Frankrike men översattes redan 1832 till engelska, något som visar att gitarren hade sin plats i musiklivet under den tiden.

 
Stern, Mike, (1953–), amerikansk jazz- och fusiongitarrist. Stern fick ett stort genombrott när Miles Davis återvände till musiken 1980 med skivan The Man With The Horn; Miles tyckte om Sterns timing, kallade honom för “Fat Time” och döpte en låt på skivan så. Med Miles, som på den låten, spelade Stern snarare rock än jazz; Stern berättade att de två saker Miles oftast sa till honom (Miles hade ju en välkänt hes röst efter att ha skrikit åt en representant för ett skivbolag någon gång kring 1960) var: “Play like Hendrix” och “Turn it up.” Jag hade förmånen att se Miles band med Mike Stern i San Diego 1982, en stor musikupplevelse (den turnén finns dokumenterad på livealbumet We Want Miles – värt att lyssna på). Stern lyckades emellertid idiotiskt nog börja ta heroin och fick sparken ur bandet. Han ersattes av John Scofield men återvände till Miles band under mitten av 80-talet. Efter det har han mest arbetat under eget namn.

 
Stills, Stephen, (1945–), amerikansk sångare och gitarrist; han började i sextiotalsgruppen Buffalo Springfield men är mest känd för sina många år i Crosby, Stills and Nash, ibland Crosby, Stills, Nash and Young.

 
Sumlin, Hubert, (1931–), amerikansk bluesgitarrist, mest med Howlin’ Wolfs band.

 
Summers, Andy, (1942–), engelsk rockgitarrist. Mest känd för sina insatser i The Police kring 1980. Tillsammans med trumslagaren Stewart Copeland och basisten och sångaren Sting (Gordon Sumner) skapade Police en musik som präglades av reggaeinfluenser och en energi som inte var punkigt rasande men ändå imponerande. Ett annat viktigt bidrag till soundet var Summers sätt att utnyttja färgade ackord, särskilt addnior; riff som de i “Message In A Bottle” och “Every Breath You Take” har påverkat många senare gitarrister.

 
Söllscher, Göran, (1955–), svensk gitarrist i den klassiska traditionen. Söllscher slog igenom när han vann en internationell gitarrtävling i Paris 1978. Efter det har han spelat in och turnerat med musik från Bach till Beatles. Han är en av Sveriges internationellt mest kända musiker i sin genre.

Tárrega, Francisco, (1852–1909), spansk gitarrist. Tárrega började spela mycket tidigt. Vid ett tillfälle retade han på något sätt upp en barnvakt, som ilsket kastade honom i en kanal; vattnet var smutsigt och unge Francisco fick en ögoninfektion som gav honom en permanent synnedsättning; hade han varit svart amerikan hade han blivit kallad Blind Francisco Tárrega. Hans föräldrar motarbetade hans karriärval och han rymde hemifrån flera gånger, vilket även det påminner om många bluesmäns liv. 1874 kunde han till slut börja på konservatoriet i Madrid. Kring 1880 började han undervisa på gitarr. Bland hans mest berömda elever fanns Emilio Pujol och Miguel Llobet, som båda kom att göra stora insatser för gitarren. Han skrev egen musik och transkriberade (överförde) annan musik för gitarr; han umgicks också med tonsättare som Isaac Albeniz och Joaquin Turina och medverkade kanske till att de skrev gitarrmusik. Bland Tárregas egna verk kan nämnas tremoloetyden “Recuerdos de la Alhambra” och mindre stycken som “Maria Gavota” och “Lágrima” (finns i den här boken); enligt myten skrevs “Lágrima” efter en konsert i England där någon frågade den melankoliske Tárrega: “Vad är det, maestro? Saknar ni ert hem?” Han fick rådet att utnyttja sin sinnesstämning och skrev stycket, vars titel betyder “Tårar.” Bland andra legender om Tárrega finns den om hans besök hos en frisör före en konsert; frisören frågade vem han var och sa genast att han skulle komma på konserten och Tárrega sa: “Nu vet jag att jag kommer att spela bra, eftersom jag har en vän i publiken”; eller berättelsen om den kvinnliga elev som Tárrega hade ett gott öga till; de framträdde tillsammans med gitarrduetter och vid en svår passage fuskade sig kvinnan skamlöst igenom, samtidigt som hon fräckt blinkade åt Tárrega. Vilket släckte hans känslor för gott. Han blev dock så småningom gift och fick tre barn. Tárregas musik spelas fortfarande mycket ofta, och många av styckena är viktiga inslag i gitarrundervisningen.

 
Tedesco, Tommy, (1930–97), amerikansk studiogitarrist. Världens mest inspelade gitarrist, kallades han; du kan höra Tommy Tedesco spela teman i TV-serier som Bröderna Cartwright och M.A.S.H., liksom i och på bokstavligen tusentals filmer och skivor. En av filmerna heter Young Doctors In Love, på svenska Titta vi opererar; jag gick på M.I. när den spelades in, hade lärt känna Tedesco lite och fick tillsammans med några andra lydiga elever följa med på inspelningen i MGMs stora musikstudio. Studiorummet var stort som en mindre fotbollsplan; kontrollrummet var som en svenska aula och bestod av tre etage: längst ned det enorma kontrollbordet med tekniker; på andra våningen musikproducenter och arrangörer; och högst upp, i skinnsoffor, producenterna för själva filmen, som hur otroligt det än kan låta faktiskt satt och drack whisky och rökte cigarr. Vid den här tiden, 1982, hade Tedesco slutat vinna omröstningarna om “bästa studiogitarrist”; han skrev snabbt en ballad som hette något i stil “Lament Of A Studio Guitar Player” och som började med frasen “I used to be number one…” och skaffade en personlig nummerskylt med frasen WAS NO 1. Det var svårt att säga om detta var självironi eller bitterhet; jag skulle tippa på det förstnämnda. Tedesco var ingen nyskapare och egentligen ingen särskilt lysande gitarrist i någon genre. Däremot kunde han spela trovärdigt i de allra flesta genrer, kunde läsa i stort vad som helst från noter, och hade en transportfirma som levererade hans 28 olika stränginstrument, alla stämda som gitarrer, till studiorna – om någon plötsligt ville höra en balalajka, en mandolin, en saz eller en bouzouki var Tedesco alltid beredd.

 
Thayil, Kim, (1960–), amerikansk rockgitarrist med gruppen Soundgarden, där han arbetade mycket med olika omstämningar och effekter.

 
Thompson, Richard, (1949–), engelsk gitarrist och låtskrivare, först med Fairport Convention, sedan med sin fru – Richard and Linda Thompson – och från 1983 mest soloartist; mycket högt uppskattad; bland andra R.E.M. och Elvis Costello har spelat in hans låtar.

 
Tipton, Glen, (1947–), engelsk metalgitarrist med gruppen Judas Priest.

Towner, Ralph, (1940–), amerikansk akustisk gitarrist. Har arbetat i många stilar, med många musiker, och var bland annat under 1970-talet Weather Reports enda gitarrist någonsin.

 
Townshend, Pete, (1945–), engelsk rockgitarrist och låtskrivare med The Who. En av de gitarrister som definierade rockgitarrspel under 1960-talet; en pionjär i fråga om att använda feedback och också i fråga om gitarrkrossning. Under sextiotalet spelade Who in en serie klassiska singlar – “My Generation”, “Substitute”, “Pictures Of Lily”, osv – och var djupt skuldsatta på grund av allt krossande av instrument, hotellrum och annat. 1969 släppte de emellertid den så kallade rockoperan Tommy och började till slut gå med vinst. De fortsatte som albumband och gjorde bland annat Quadrophenia, som liksom Tommy blev film, innan trumslagaren Keith Moon dog 1978. Who fortsatte med andra trummisar, lades ned, gjorde comeback, slutade och kom tillbaka igen; 2002 dog basisten John Entwistle bara någon dag innan en ny världsturné skulle inledas, men så sent som 2007 turnerade Who. Bara sångaren Roger Daltrey och Townshend själv finns kvar från den ursprungliga sättningen. Basisten Pino Palladino och trummisen Zak Starkey, son till Ringo Starr och delvis uppvuxen hos Keith Moon, lyckas så väl man kan begära fylla sina legendariska föregångares skor. Pete Townshend sa redan 1965 saker som “vi ska inte göra några fler låtar om kärlek, det finns alldeles för många kärlekslåtar” och bestämde sig också för att försöka undvika gitarrsolon – liksom Eric Clapton, Jeff Beck med flera fick han en tankeställare när han såg Jimi Hendrix live för första gången. Han har däremot gjort enorma insatser för att utveckla kompspel på elgitarr, och de allra flesta av Whos låtar skrevs av Pete Townshend, som gjorde berömda demos hemma i sin lägenhet för att presentera låtarna för bandet. Hans välkända “windmilling”, väderkvarnssvängandet med höger arm, kom sig av en slump; han såg Rolling Stones Brian Jones veva med armen bakom scenen på så sätt och stal helt enkelt det han trodde var ett scentrick; när han skulle be Jones om ursäkt för att han hade snott hans trick blev denne mycket förvånad och sa att det bara var hans sätt att värma upp händerna. Townshends första gitarrkrossning var också en slump: det var lågt i tak och han råkade slå av huvudet på en gitarr, kände sig bortgjord och kom fram till att det var lika bra att löpa linan ut. – Det finns ju en mängd filmer som bör ses om man är intresserad av rockmusik, filmer som Woodstock, Blues Brothers, The Last Waltz, Hail, Hail, Rock And Roll, Some Kind Of Monster… bland en av dem jag skulle nämna först är dokumentären om The Who, The Kids Are Alright, som förutom mängder av konsertinslag också innehåller mängder av legendariska intervjuer och annat. Man kan bland annat se det tillfälle när Keith Moon har placerat en bomb i sin bastrumma men tagit i lite för mycket, så att kamerorna slocknar, och det tillfälle när Moon och Townshend börjar slita sönder varandras kläder; och inte minst den intervju i tysk TV där Townshend får en fråga om Tommy som är så lång och komplicerad (på tvekande och lätt bruten engelska: “There are some elements in the story like… the image in the mirror, the… pinball and… the sensibility in general, ’See me, feel me, touch me, heal me’, which reflect in a certain sense, ah, the phenomenon of youth sub-culture… there is narcissism as a kind of new sensibility, as a strong tendency for playing up things, and, and… no more pulling it into aggressive forms of, ah, a counter-action…”) att man faktiskt kan se hur han hinner somna; han är dock tillräckligt proffsig för att vakna till när intervjuaren äntligen tystnar och har då följande att säga: “Umm… yeah.” En legend.

 
Travis, Merle, (1917–1983), amerikansk countrygitarrist och sångare. Travis uppfann det som följaktligen kallas för “Travis picking” – det högerhandsmönster som du kan studera i “Freight Train” här i boken. Han skrev också berömda låtar som “Sixteen Tons.”

 
Trucks, Derek, (1979–), amerikansk rockgitarrist, uppvuxen i kretsarna kring Allman Brothers Band och numera medlem i detta, efter att ha börjat spela offentligt i tioårsåldern; leder dessutom sitt eget Derek Trucks Band. Lysande slidegitarrist; hör t ex Live At Georgia Theatre (2004).

Turner, Ike, (1931–2007), amerikansk rockgitarrist och producent, mest känd för sitt arbete och stormiga äktenskap med sångerskan Tina Turner.

 
Ulmer, James “Blood”, (1942–), amerikansk jazz- och bluesgitarrist och sångare. Spelade frijazz med Ornette Coleman under 1970-talet men har också gjort mer bluesinriktade skivor.

Vai, Steve, (1960–), amerikansk rock- och metalgitarrist. Vai var sjutton år när han skickade en demo till Frank Zappa. Zappa anställde honom för att skriva ned saker på noter och Vai plankade Zappas våldsamt komplicerade rytmer; en hel del av detta finns publicerat på olika håll. Från 1980 spelade Vai även gitarr i Zappas band; han har också spelat med David Lee Roth (Van Halens förste sångare), Alcatrazz och Whitesnake, samt gett ut tretton egna soloalbum. Vai är både en av världens ledande “shredders” och specialiserad på underliga effekter på gitarr.
 

Wadenius, Jojje (Georg) , (1945–), svensk rockgitarrist. Slog igenom i Sverige med gruppen Made In Sweden under sent sextiotal och hamnade några år senare i den amerikanska jazzrockgruppen Blood, Sweat and Tears. Han har också spelat i husbandet i TV-serien Saturday Night Live och med Steely Dan. I Sverige har han dessutom gjort några omtyckta barnskivor.

Walker, T- Bone, (1910–75), amerikansk bluesgitarrist och sångare, en av pionjärerna på elgitarr. Som ung lärde han sig spela bland annat av Blind Lemon Jefferson och debuterade på skiva 1929. 1942 spelade han in “Mean Old World” på elgitarr och fann sitt personliga sound. Han var inte den förste elgitarristen; Lonnie Johnson hade spelat in på elgitarr tidigare, liksom Ernest Tubb, men han var den som envist arbetade vidare och gjorde instrumentet känt. I slutet av 1940-talet spelade Walker in “(They Call It) Stormy Monday”, som blev en klassiker; B.B. King lär ha sagt att det var den låten som fick honom att börja spela elgitarr. 1950-talet blev trögt för Walker. 1962 fick hans karriär lite fart igen, när han spelade på American Folk Blues Festival; han vann en Grammy 1971.

Van Eps, George, (1913–98), amerikansk jazzgitarrist. Van Eps har kallats “den sjusträngade gitarrens fader” – även om sjusträngade gitarrer har funnits i t ex Ryssland och Brasilien sedan mitten av 1950-talet så var Van Eps den förste jazzgitarrist som spelade på dem, detta långt före Steve Vai och Ibanez första sjusträngade gitarr, som började tillverkas 1990. Inom jazzen använder man sjusträngad gitarr mest för att kunna spela baslinjer.

Van Halen, Eddie, (1955–), amerikansk rockgitarrist. Han föddes i Holland men familjen flyttade till Los Angeles-trakten 1962. Både Eddie och hans bror Alex, som blev gruppen Van Halens trumslagare, började med pianolektioner men tyckte snart att detta var tråkigt. Eddie sägs ha varit instängd på sitt rum och övat under stora delar av sin tonårstid; bland annat hade han, mer eller mindre exakt, plankat alla Eric Claptons solon med gruppen Cream när han var fjorton år gammal. Gruppen Van Halen började spela ihop i Pasadena 1974. De prövade flera olika stilar innan de 1976 koncentrerade sig på heavy metal, som vid den tiden inte var särskilt populärt. Gene Simmons, basisten i Kiss, hörde Van Halen och hjälpte dem med en demotape som ledde till ett skivkontrakt. Första skivan, Van Halen, kom 1978 och förvånade rockvärlden framför allt genom Eddie Van Halens vid den tiden suveräna teknik. Eddie hade renodlat förmågan att spela snabbt och intensivt, särskilt genom sin så kallade tvåhandstapping – både vänster och höger hand spelar snabba arpeggion på greppbrädan. Tvåhandstapping kom senare att bli en av åttiotalets mest utnötta klyschor inom hårdrocken. En av Van Halens första berömda låtar var en cover i heavy metal-stil av 60-talsgruppen Kinks “You Really Got Me.” 1984 kom plattan 1984, där Van Halen började använda sig mycket av syntar, t ex i hiten “Jump”. Efter det slutade sångaren David Lee Roth och ersattes av Sammy Hagar, och från 1985 har Van Halens musik dragits åt AOR-hållet (Adult Orientated Rock, eller Album Orientated Rock, musik som är anpassad för vuxna radiolyssnare). Senare tiders försök till återförening har inte slagit så väl ut.

Waters, Muddy, (1913–83), egentligen McKinley Morganfield, amerikansk bluessångare och gitarrist. Han växte upp i Mississippi; efter att ha börjat som munspelare hörde han Son House och Robert Johnson och övergick snart till gitarr. Under en period drev han en klassisk “juke joint”, ett nöjesställe för svarta med musik och moonshine, det vill säga hembränd whiskey. Som så många andra svarta musiker hamnade Muddy så småningom i Chicago; han kom dit 1943. Big Bill Broonzy hjälpte honom in i musikbranschen. 1945 fick han sin första elgitarr av sin farbror. Muddy blev snart en av de ledande musikerna i staden och har kallats “Chicagobluesens fader.” Under 1950-talet spelade han in på Chess Records. Skivorna nådde England och Muddy kom själv dit 1958; en publik som förväntade sig lågmäld countryblues lät ha chockats av hans högljudda elgitarr och dånande rytmsektion. Muddy blev en av de största inspiratörerna för den engelska bluesvågen under 1960-talet och är fortfarande en av de som man som bluesmusiker bör kolla in noggrant. Ett citat är värt att återge: “When I plays onstage with my band”, sa han till tidskriften Rolling Stone, “I have to get in there with my guitar and try to bring the sound down to me. But no sooner than I quit playing, it goes back to another, different sound. My blues looks so simple, so easy to do, but it's not. They say my blues is the hardest blues in the world to play.”

 
Watson, “Doc”, (1923–), amerikansk gitarrist, sångare och låtskrivare inom blues, country, bluegrass och liknande genrer.

 
Watson, Johnny “Guitar”, (1935–96), amerikansk blues- och rockgitarrist. Född i North Carolina men hamnade i Los Angeles när hans mamma flyttade dit 1950; han slog igenom som bluesartist men bytte till soul när den stilen blev mer populär. Watson var berömd för sina vilda scenframträdanden och arbetade inom många genrer. När han 1994 fick frågan om hans låt “Telephone Blues” hade varit en föregångare till – “anticipated” – hiphopen på något sätt sa han: “Anticipated? I damn well invented it!”

Vaughan, Jimmie, (1951–), amerikansk bluesgitarrist, mest känd för sitt arbete med gruppen Fabulous Thunderbirds. Jimmie har kommit lite i skuggan av sin legendariske bror Stevie Ray men är väl värd att kolla in.

 
Vaughan, Stevie Ray, (1954–1990), amerikansk bluesgitarrist. Som mycket ung fick Stevie Ray lektioner av sin bror Jimmie; Stevie spelade ute på klubbar redan vid tretton års ålder. Han fortsatte att spela lokalt i staden Austin; kring 1980 hörde Mick Jagger och Keith Richards honom och hans band Double Trouble och bjöd in dem till New York. 1983 kom Stevie Rays första skiva och samma år spelade han på David Bowies Let’s Dance; han blev erbjuden att spela på Bowies världsturné men tackade nej; han ville undvika att bli betraktad som “Bowies gitarrist.” Under resten av 1980-talet hann Stevie Ray både turnera världen över, göra ett antal uppskattade skivor och hamna i drogmissbruk. 1990, när han var ren igen, spelade han på en festival med bland andra Eric Clapton. Det fanns en plats över i den helikopter som skulle flyga bort Claptons crew från festivalområdet; Jimmie Vaughan skulle egentligen få den platsen, men Stevie Ray bad att få den i stället och Jimmie gick med på detta. Helikoptern störtade och Stevie Ray dog. Vilket gav komikern Denis Leary uppslaget till sin lilla sketch: “Vad är det här för värld? Stevie Ray Vaughan är död och vi kan inte få in Jon Bon Jovi i en helikopter. Kom här, Jon. Kom nu! Det finns en frisör i helikoptern…”

 
Verlaine, Tom, (1949–), egentligen Thomas Miller, amerikansk gitarrist, sångare och låtskrivare, mest berömd för sitt arbete med gruppen Television.

 
White, Clarence, (1944–73), amerikansk gitarrist. Var med i Byrds vid deras genombrott i mitten av 1960-talet; efter att den gruppen hade upplösts ägnade sig White mest åt bluegrass och country. White dog efter att ha blivit påkörd av en berusad bilist. Han är berömd för att ha gjort akustisk gitarr till ett soloinstrument inom bluegrass och även för att tillsammans med Gene Parsons ha uppfunnit B-bendern, en hävarm som monteras in i gitarrer (oftast Telecasters) och gör det möjligt att benda B-strängen medan man håller ackord, helt enkelt genom att trycka ned gitarren; axelbandet påverkar då hävarmen.

 
White, Jack, (1975–), egentligen John Anthony Gillis, amerikansk sångare och gitarrist främst med White Stripes men även med Raconteurs. Whites gälla och personliga röst, liksom hans lika personliga gitarrspel, har gjort honom älskad i många kretsar.

 
Williams, John, (1941–), gitarrist i den klassiska traditionen, född i Australien men mest verksam i Europa. Inte att förväxla med filmmusiktonsättaren med samma namn. Williams var ett så kallat underbarn och fick lektioner av Andrés Segovia redan vid tolv års ålder; Segovia sade senare om Williams att “God has touched his brow.” Williams spelade in och turnerade och byggde också upp gitarrutbildningen vid Londons Royal College of Music; han blev snabbt en av världens ledande gitarrister. 1971 gjorde han skivan Changes, där han spelade omarrangerade versioner av tonsättare som Bach och dessutom några originalverk; ett av dem var Stanley Myers “Cavatina” för två gitarrer och stråkar, senare känd som ledmotiv i filmen Deer Hunter. (Det gjordes en ny inspelning av låten för filmen; Williams spelade den ena gitarrstämman och Tommy Tedesco den andra; på M.I. fick jag förmånen att framföra den versionen tillsammans med Tedesco, som berättade att han, eftersom han alltid spelade allt med plektrum, hade varit mycket nervös inför inspelningen och sett till att vända sig bort från Williams för att denne inte skulle se… men Williams hade inte klagat på någonting.) Under 1970-talet började Williams också spela med fusiongruppen Sky; han sa då i en intervju att han äntligen hade upptäckt hur roligt det kunde vara med musik; tomheten efter konserterna var borta nu när han slapp gå ensam till hotellrummet och i stället kunde gå ut och äta med grabbarna. Williams spelar fortfarande och är fortfarande mycket respekterad.

 
Winter, Johnny, (1944–), amerikansk blues- och rockgitarrist och sångare. Winter är albino och har naturligtvis lanserats som “världens vitaste bluesgitarrist.” Han började spela med sin bror Edgar, även denne känd gitarrist, och debuterade på skiva 1968 med sin egen trio. Sedan dess har han turnerat och spelat in skivor och håller fortfarande på, trots många problem på grund av drogmissbruk; så sent som i september 2008 spelade han en konsert där “his guitar playing was so hot” att hans förstärkare började brinna.

 
Wray, Link, (1929–2005), amerikansk rockgitarrist, låtskrivare och ibland sångare. Hans hit “Rumble” från 1958 blev viktig för senare rockgitarrspel; han sägs ha uppfunnit power chords och därigenom berett vägen för hårdrock och punk.

 
Yepes, Narciso, (1927–97), spansk gitarrist i den klassiska traditionen. Yepes är kanske mest känd för två saker: dels var han en pionjär på tiosträngad gitarr (den första sådana byggdes av José Ramirez i samarbete med Yepes; Yepes variant av tiosträngad gitarr har fyra extra bassträngar, stämda C, A#, G#, F#; de kan användas för att spela bastoner men huvudsyftet var att de skulle klinga med och ge mer resonans) och dels var han den förste som spelade in “Romance d’Amour”, i Sverige mer känd som “Du är den ende”, ett gesällprov för alla gitarrelever; så känd att rockgrupper som My Chemical Romance har spelat in den (albumet I Brought You My Bullets, You Brought Me Your Love).

 
Young, Angus, (1955–), australisk gitarrist i bandet AC/DC, känd för sin skolpojksuniform och sin Gibson SG; hela bandet är dessutom känt för sin rock’n’rollattityd.

 
Young, Neil, (1945–), kanadensisk gitarrist, sångare och låtskrivare. Efter att ha börjat i olika lokala band i Toronto körde Young i en gammal likbil ned till Los Angeles, där han vistades illegalt ända tills han fick sitt green card 1970. Han spelade först i gruppen Buffalo Springfield tillsammans med bland andra Stephen Stills och hade världshits som “For What It’s Worth” innan han gjorde sitt första soloalbum Neil Young 1968. Under 1970-talet arbetade han med Crosby, Stills Nash and Young men också med egna komp, främst Crazy Horse. Han gjorde en serie skivor som omväxlade mellan ytterst brötig rock och finstämd akustisk musik. Bland brötiga låtar kan nämnas sådant som “Like A Hurricane”, “Hey Hey, My My” och den senare “Rockin’ In The Free World”; bland de akustiska finns hans största hit “Heart Of Gold”, “The Needle And The Damage Done” och även lugnare versioner av “Hey Hey, My My” och andra. “The Needle And The Damage Done” skrevs efter att Crazy Horses gitarrist Danny Whitten hade dött av en överdos; Young åkte på turné med den låten och även “Tonight’s The Night”, spelade låtarna flera gånger per kväll och talade förvirrat med publiken om farorna med vissa droger. I samband med detta blev han stämd av sitt skivbolag för att inte skriva tillräckligt kommersiell musik. 1980-talet var en till och med för Young ovanligt experimentell period; han gjorde både countryalbum (Old Ways) och elektroniska märkligheter (Trans), för att sedan igen återvända till brötig rock och akustiska visor. En av hans mest imponerande brötskivor är Ragged Glory (1990) och en av de mest berömda akustiska är Harvest (1972)… hans produktion är enorm. Young är en av de musiker som uttalat låter bli att bry sig om musikteori; “I don’t know what scales and stuff I’m playing”, har han sagt i intervjuer.Han är kanske mindre populär i kretsar som föredrar välstädad musik där en falsk ton betraktas som en styggelse men har en gedigen beundrarskara dit många musiker hör; så sent som sommaren 2008 kunde man höra honom visa var skåpet ska stå på bland annat Way Out West-festivalen i Göteborg, där han var på ovanligt gott humör och radade upp sina hitlåtar med ett mycket kompetent band. Shakey av Jimmy McDonough är en gedigen biografi.

 
Zappa, Frank, (1940–93), amerikansk gitarrist, sångare och låtskrivare. Zappa slog igenom med gruppen Mothers Of Invention under 1960-talet; från mitten av 1970-talet framträdde han mest under eget namn. Hans musik var ytterst komplicerad – Zappa tillhörde det lilla fåtal rockmusiker som nämnde moderna komponister som Edgar Varèse som sina förebilder – medan texterna ofta låg på barnslig snusknivå; lyssna t ex på “Penis Dimension” från albumet 200 Motels, som visar bägge de sidorna. Han lär ha blivit mycket förvånad när hans “Bobby Brown” blev en hit på svenska diskotek; lyssna på låten och kolla in den förbluffande texten. Zappa var en av de första som använde elektroniska instrument som Synclavier; hans Jazz From Hell är huvudsakligen skapad på det instrumentet. Mängder av musiker har passerat Zappas band, som gitarristen Steve Vai, trummisarna Aynsley Dunbar och Terry Bozzio, keyboardisten George Duke, violinisten Jean-Luc Ponty, för att bara nämna några. De svenska musikerna Morgan Ågren och Mats Öberg växte upp med Zappas musik och fick ett par gånger framträda med honom och/eller hans band. Trots sina hejdlösa texter var Zappa själv en renlevnadsmänniska; det finns berättelser om bandmedlemmar som hittas spelande schack efter den tid när Zappa hade bestämt att man skulle ha gått till sängs, helt nyktra men vakna, och som omedelbart fick sparken. Zappa arbetade aktivt mot PMRC, Parents Music Resource Center, men lyckades inte hindra de varningslappar om Explicit Lyrics som i dag finns på amerikanska skivor och som naturligtvis bara har gjort det lättare för tonåringar att hitta det som är mest intressant. Zappa som gitarrist kan man höra till exempel på de typiskt betitlade albumen Shut Up And Play Yer Guitar, Shut Up And Play Yer Guitar Some More och The Return Of The Son Of Shut Up And Play Yer Guitar. Förmodligen ler han i sin himmel (eller var han nu befinner sig) åt sådana här dumdristiga försök att sammanfatta hans trettioåriga karriär.