gitarrens historia
Luta
Det hade funnits stränginstrument som liknade vår tids gitarrer och hette sådant som kithara många hundra år tidigare, men efter korstågen var arabisk kultur ett tag ganska stark i delar av Europa – vi har till exempel kvar flera arabiska ord, som alkohol och algoritm – och lutan blev populär även här. Lutan var alltså ursprungligen ett arabiskt instrument; ordet luta sägs komma från den örnfjäder, al-ud, som från början användes som plektrum.
Arabiska lutor har ofta inga greppband alls. Greppbrädan är slät, som på en fiol. I Europa kom de flesta lutor rätt snart att ha greppband. Från början handlade det om senor som knöts kring lutans hals – på den tiden gjordes även också av senor från olika djur. Vid renässansen, ungefär 14-1500-talet, hade lutan fått en utformning som var standard i stora delar av Europa. En typisk renässansluta kunde se ut så här:
Det hade funnits stränginstrument som liknade vår tids gitarrer och hette sådant som kithara många hundra år tidigare, men efter korstågen var arabisk kultur ett tag ganska stark i delar av Europa – vi har till exempel kvar flera arabiska ord, som alkohol och algoritm – och lutan blev populär även här. Lutan var alltså ursprungligen ett arabiskt instrument; ordet luta sägs komma från den örnfjäder, al-ud, som från början användes som plektrum.
Arabiska lutor har ofta inga greppband alls. Greppbrädan är slät, som på en fiol. I Europa kom de flesta lutor rätt snart att ha greppband. Från början handlade det om senor som knöts kring lutans hals – på den tiden gjordes även också av senor från olika djur. Vid renässansen, ungefär 14-1500-talet, hade lutan fått en utformning som var standard i stora delar av Europa. En typisk renässansluta kunde se ut så här:
Renässanslutan hade sex till kanske tio strängkörer, dvs. dubbelsträngar, som på en tolvsträngad gitarr. Den första strängen (den tunnaste) var dock aldrig dubbel. Lutan på bilden har åtta körer, dvs femton strängar: en enkelsträng och sju dubbla. Man spelade huvudsakligen på de sex tunnaste strängarna/strängkörerna, medan den sjunde, åttonde (osv) mest användes som lösa (öppna) bassträngar.
Mycket renässansmusik går att spela ganska direkt på en nutida sexsträngad gitarr. En skillnad är värd att känna till: medan gitarren stäms i kvarter med en stor ters på ett enda ställe, mellan G- och B-strängarna, så låg lutans stora ters mellan tredje och fjärde strängen. Lutan var dessutom stämd en liten ters (tre band) högre än en gitarr – vilket innebär att de sex tunnaste strängarna på en luta klingade G, D, A, F, C, G, från högst stämda till lägst stämda sträng. Vilket alltså går att återge på en gitarr genom att stämma ned G-strängen till F# och sätta ett capo tasto på tredje bandet… På så sätt kan man spela musiken; men det kommer ändå att låta som en gitarr och inte som en luta.
Du kan höra en renässansluta, om än en billig sådan (en Student Lute från Early Music Shop i London) på CD:ns spår 44, låten “Greensleeves.”
Renässansmusik spelades ofta i consorts, ensembler, som kunde vara av olika storlek. För att få mer bastoner byggde man ut lutorna mer och mer. En teorb, som en sådan utbyggd luta kallades, kunde ha sex eller åtta extra bassträngar och vara upp mot två meter lång.
Utvecklingen mot fler strängar gällde i allmänhet. Under barocken, 1600-talet och en bit in på 1700-talet, förändrades också lutans stämning. Vid Johann Sebastian Bachs tid, tidigt 1700-tal, stämdes de sex första strängarna på en barockluta i ett D-moll-ackord: F D A F D A (i två olika oktaver), från tunnaste sträng och nedåt.
Det var förstås svårt att stämma alla strängarna; lutorna hade ingen utväxling i stämskruvarna som vår tids gitarrer, utan stämskruvarna var bara träpinnar som gick rakt genom instrumentets huvud, precis som på en billig ukulele nu för tiden. Därför finns det citat bevarade i stil med “Om en lutenist blir åttio år gammal, så kan man räkna med att han har ägnat sextio år åt att stämma och byta strängar”, eller “Man ser lutenisterna stämma, men man hör dem aldrig spela.” Ett annat problem var nämligen att lutan är ett mycket tonsvagt instrument, och ju större ensemblerna blev, desto svårare var det för lutan att göra sig hörd. Lutan kom gradvis ur bruk och ersattes av gitarren.
Mycket renässansmusik går att spela ganska direkt på en nutida sexsträngad gitarr. En skillnad är värd att känna till: medan gitarren stäms i kvarter med en stor ters på ett enda ställe, mellan G- och B-strängarna, så låg lutans stora ters mellan tredje och fjärde strängen. Lutan var dessutom stämd en liten ters (tre band) högre än en gitarr – vilket innebär att de sex tunnaste strängarna på en luta klingade G, D, A, F, C, G, från högst stämda till lägst stämda sträng. Vilket alltså går att återge på en gitarr genom att stämma ned G-strängen till F# och sätta ett capo tasto på tredje bandet… På så sätt kan man spela musiken; men det kommer ändå att låta som en gitarr och inte som en luta.
Du kan höra en renässansluta, om än en billig sådan (en Student Lute från Early Music Shop i London) på CD:ns spår 44, låten “Greensleeves.”
Renässansmusik spelades ofta i consorts, ensembler, som kunde vara av olika storlek. För att få mer bastoner byggde man ut lutorna mer och mer. En teorb, som en sådan utbyggd luta kallades, kunde ha sex eller åtta extra bassträngar och vara upp mot två meter lång.
Utvecklingen mot fler strängar gällde i allmänhet. Under barocken, 1600-talet och en bit in på 1700-talet, förändrades också lutans stämning. Vid Johann Sebastian Bachs tid, tidigt 1700-tal, stämdes de sex första strängarna på en barockluta i ett D-moll-ackord: F D A F D A (i två olika oktaver), från tunnaste sträng och nedåt.
Det var förstås svårt att stämma alla strängarna; lutorna hade ingen utväxling i stämskruvarna som vår tids gitarrer, utan stämskruvarna var bara träpinnar som gick rakt genom instrumentets huvud, precis som på en billig ukulele nu för tiden. Därför finns det citat bevarade i stil med “Om en lutenist blir åttio år gammal, så kan man räkna med att han har ägnat sextio år åt att stämma och byta strängar”, eller “Man ser lutenisterna stämma, men man hör dem aldrig spela.” Ett annat problem var nämligen att lutan är ett mycket tonsvagt instrument, och ju större ensemblerna blev, desto svårare var det för lutan att göra sig hörd. Lutan kom gradvis ur bruk och ersattes av gitarren.
Spansk gitarr
Gitarrer fanns parallellt med lutorna, särskilt i Spanien, där de oftast kallades vihuela. Ungefär år 1800 dök de första sexsträngade gitarrerna upp. Precis som på många andra instrument ägnas mycket av 1800-talet åt att försöka få mer klang, mer ljud, ur instrumentet – till exempel växte symfoniorkestrarna kraftigt under 1800-talet. Hela den utvecklingen hade att göra med att konsertlokalerna blev större och större: tidigare hade musik mest framförts i furstarnas salonger, men en växande borgarklass ville höra musik och konserthus och konservatorier blev allt vanligare från 1800-talets början.
Den klassiska gitarren, eller den spanska gitarren som den ofta kallas numera, hade sina stjärnor redan från tidigt 1800-tal. Den tråden går vidare än i dag. När det inte gick att få ut mer klang ur den trälåda med strängar som en akustisk gitarr egentligen är började man förstärka gitarrerna elektriskt. I Sverige arbetade gitarrbyggaren Georg Bolin med något som kallades tonbord, en piezomikrofon som sattes fast på gitarren med häftmassa och specialbyggda högtalare av trä. Numera är det dock vanligare att använda en vanlig mikrofon och förstärkaranläggning, även om det byggs spanska nylonsträngade gitarrer med inbyggda mikrofoner. Populära spanska gitarrer under 1900-talet var märken som Torres och Ramirez.
Gitarrer fanns parallellt med lutorna, särskilt i Spanien, där de oftast kallades vihuela. Ungefär år 1800 dök de första sexsträngade gitarrerna upp. Precis som på många andra instrument ägnas mycket av 1800-talet åt att försöka få mer klang, mer ljud, ur instrumentet – till exempel växte symfoniorkestrarna kraftigt under 1800-talet. Hela den utvecklingen hade att göra med att konsertlokalerna blev större och större: tidigare hade musik mest framförts i furstarnas salonger, men en växande borgarklass ville höra musik och konserthus och konservatorier blev allt vanligare från 1800-talets början.
Den klassiska gitarren, eller den spanska gitarren som den ofta kallas numera, hade sina stjärnor redan från tidigt 1800-tal. Den tråden går vidare än i dag. När det inte gick att få ut mer klang ur den trälåda med strängar som en akustisk gitarr egentligen är började man förstärka gitarrerna elektriskt. I Sverige arbetade gitarrbyggaren Georg Bolin med något som kallades tonbord, en piezomikrofon som sattes fast på gitarren med häftmassa och specialbyggda högtalare av trä. Numera är det dock vanligare att använda en vanlig mikrofon och förstärkaranläggning, även om det byggs spanska nylonsträngade gitarrer med inbyggda mikrofoner. Populära spanska gitarrer under 1900-talet var märken som Torres och Ramirez.
Akustisk stålsträngad gitarr
Akustiska stålsträngade gitarrer började byggas kring 1920 av tillverkare som amerikanska Martin. Stålsträngarna berodde förstås också på att man ville ha ut mer klang ur gitarrerna. Gitarrerna blev också större, och för att tåla stålsträngarnas större dragningskraft byggdes de mer fler och stadigare stöttor (“struts”) inuti. Martins “Dreadnought” eller “slagskepp” har en stor kropp med karakteristiska fyrkantiga “axlar” och en bred “midja.” Bilder på artister som Elvis Presley visar ofta en Martin Dreadnought.
Akustiska stålsträngade gitarrer började byggas kring 1920 av tillverkare som amerikanska Martin. Stålsträngarna berodde förstås också på att man ville ha ut mer klang ur gitarrerna. Gitarrerna blev också större, och för att tåla stålsträngarnas större dragningskraft byggdes de mer fler och stadigare stöttor (“struts”) inuti. Martins “Dreadnought” eller “slagskepp” har en stor kropp med karakteristiska fyrkantiga “axlar” och en bred “midja.” Bilder på artister som Elvis Presley visar ofta en Martin Dreadnought.
Så småningom började man tillverka speciella jazzgitarrer. Märken som D’Angelico, Epiphone och D’Aquisto byggde arch-tops, gitarrer med välvt lock, till skillnad från Martins flat-tops. Archtopgitarrer har ofta två så kallade f-hål, som en fiol, till skillnad från de runda ljudhål rakt under strängarna som tidigare gitarrer för det mesta hade haft.
 |
 |
I Europa byggde italienaren Mario Maccaferri gitarrer åt den franska firman Selmer; jazzgitarristen Django Reinhardt spelade gärna på Maccaferrigitarrerna, vars speciella konstruktion gjorde dem mycket volymstarka. En dispyt mellan Selmer och Maccaferri innebar emellertid att mindre än 300 sådana gitarrer tillverkades.
Plektrum, i olika former, hade säkert använts inom folkmusik och andra genrer ända sedan den arabiska lutan. Under jazztiden blev det emellertid mer eller mindre obligatoriskt att använda plektrum – än en gång för att få fram så mycket ljud som möjligt ur gitarren. När förstärkartekniken blev bättre och bättre upphörde den saken egentligen att gälla, men än i dag spelar de flesta rock- och jazzgitarrister med plektrum.
Under 1920-talet dök dobron upp. Firman hette Dopyera Brothers (DoBro), och de byggde den första gitarren med en kropp av metall, just för att få en starkare ton. Dobros förekommer i dag oftast i country & western-grupper.
Elgitarr
Man började också experimentera med att förstärka gitarrtonen på elektrisk väg. Det var troligen någon gång under 1920-talet som den första mikrofonen fästes vid en akustisk gitarr. Till att börja med prövades olika sorts mikrofoner – bland annat använde man grammofonpickuper – innan den elektromagnetiska mikrofon (på engelska kallad pickup), som i dag sitter på elgitarrer, dök upp.
Principen för den mikrofonen är att en magnet lindas med koppartråd. När strängarna vibrerar i närheten av trådspolen skickar mikrofonen ut en spänning, som i förstärkaren och högtalaren så småningom omvandlas till en ton igen.
Den första elgitarr som fabrikstillverkades gjordes av Rickenbacker och kallades för “The Frying Pan”, eftersom den faktiskt såg ut som en stekpanna. Kroppen var liten och rund och liknade snarare en banjo än en gitarr. Strikt sett var “stekpannan” ingen vanlig gitarr utan en hawaiigitarr; den stämdes i ett öppet ackord, man höll den i knät och spelade den med en slide av metall. Den tekniken, som kom från hawaiiansk musik (i Sverige spelade den på sin tid rikskände Yngve Stoor sådant), har säkert medverkat till att utveckla slidegitarrspelet.
Plektrum, i olika former, hade säkert använts inom folkmusik och andra genrer ända sedan den arabiska lutan. Under jazztiden blev det emellertid mer eller mindre obligatoriskt att använda plektrum – än en gång för att få fram så mycket ljud som möjligt ur gitarren. När förstärkartekniken blev bättre och bättre upphörde den saken egentligen att gälla, men än i dag spelar de flesta rock- och jazzgitarrister med plektrum.
Under 1920-talet dök dobron upp. Firman hette Dopyera Brothers (DoBro), och de byggde den första gitarren med en kropp av metall, just för att få en starkare ton. Dobros förekommer i dag oftast i country & western-grupper.
Elgitarr
Man började också experimentera med att förstärka gitarrtonen på elektrisk väg. Det var troligen någon gång under 1920-talet som den första mikrofonen fästes vid en akustisk gitarr. Till att börja med prövades olika sorts mikrofoner – bland annat använde man grammofonpickuper – innan den elektromagnetiska mikrofon (på engelska kallad pickup), som i dag sitter på elgitarrer, dök upp.
Principen för den mikrofonen är att en magnet lindas med koppartråd. När strängarna vibrerar i närheten av trådspolen skickar mikrofonen ut en spänning, som i förstärkaren och högtalaren så småningom omvandlas till en ton igen.
Den första elgitarr som fabrikstillverkades gjordes av Rickenbacker och kallades för “The Frying Pan”, eftersom den faktiskt såg ut som en stekpanna. Kroppen var liten och rund och liknade snarare en banjo än en gitarr. Strikt sett var “stekpannan” ingen vanlig gitarr utan en hawaiigitarr; den stämdes i ett öppet ackord, man höll den i knät och spelade den med en slide av metall. Den tekniken, som kom från hawaiiansk musik (i Sverige spelade den på sin tid rikskände Yngve Stoor sådant), har säkert medverkat till att utveckla slidegitarrspelet.
I slutet av 1930-talet tillverkade flera firmor elgitarrer, och instrumenten användes både i jazz, rhythm’n’blues och hillbilly-musik – det som sedan utvecklades till country.
Som “den förste betydande elgitarristen” brukar jazzgitarristen Charlie Christian nämnas. Han var inte den förste som spelade elgitarr, men han var den förste store stilbildaren. Charlie Christian hade en kort men lysande karriär hos bandledaren Benny Goodman, både i Goodmans storband och i smågrupper ur detta, innan han dog av tuberkulos bara drygt tjugo år gammal. Han hade då visat riktningen för jazzgitarrens utveckling för många år framåt, och han påverkade även rockgitarrister som Chuck Berry.
Som “den förste betydande elgitarristen” brukar jazzgitarristen Charlie Christian nämnas. Han var inte den förste som spelade elgitarr, men han var den förste store stilbildaren. Charlie Christian hade en kort men lysande karriär hos bandledaren Benny Goodman, både i Goodmans storband och i smågrupper ur detta, innan han dog av tuberkulos bara drygt tjugo år gammal. Han hade då visat riktningen för jazzgitarrens utveckling för många år framåt, och han påverkade även rockgitarrister som Chuck Berry.
Redan på den här tiden hade man problem med rundgång eller feedback, dvs. att elgitarrer kan börja tjuta outhärdligt om de kommer för nära högtalaren eller om volymen är för stark. (En ton från gitarren skickas ut i högtalaren, får gitarrens strängar att vibrera, skickas in i mikrofonen igen, förstärks och kommer ut i högtalaren ...)
En lösning på det problemet var att ta bort gitarrens akustiska klangkropp. I slutet av fyrtiotalet byggde Merle Travis och Paul Bigsby den första plankan, en gitarr vars kropp var helt solid (engelska: solidbody).
Den första serietillverkade elgitarren, som såg ut ungefär som elgitarrerna ser ut i dag, kom 1949 från Fender-fabriken. Konstruktörerna var Leo Fender själv och George Fullerton, och gitarren kallades Fender Broadcaster. Bara ett år senare förändrades modellen en aning och bytte namn till Fender Telecaster. Telecastern tillverkas än i dag och ser i stort sett likadan ut: alla stämskruvarna sitter på samma sida av huvudet (till skillnad från akustiska gitarrer, som nästan alltid hade haft tre stämskruvar på vardera sidan), och nedanför halsen finns en utskärning (cutaway) i gitarrkroppen, som gör det enklare att nå upp till de högsta tonerna på greppbrädan.
En lösning på det problemet var att ta bort gitarrens akustiska klangkropp. I slutet av fyrtiotalet byggde Merle Travis och Paul Bigsby den första plankan, en gitarr vars kropp var helt solid (engelska: solidbody).
Den första serietillverkade elgitarren, som såg ut ungefär som elgitarrerna ser ut i dag, kom 1949 från Fender-fabriken. Konstruktörerna var Leo Fender själv och George Fullerton, och gitarren kallades Fender Broadcaster. Bara ett år senare förändrades modellen en aning och bytte namn till Fender Telecaster. Telecastern tillverkas än i dag och ser i stort sett likadan ut: alla stämskruvarna sitter på samma sida av huvudet (till skillnad från akustiska gitarrer, som nästan alltid hade haft tre stämskruvar på vardera sidan), och nedanför halsen finns en utskärning (cutaway) i gitarrkroppen, som gör det enklare att nå upp till de högsta tonerna på greppbrädan.
 |
 |
1954 började Fender tillverka en ny modell, Stratocastern. Den hade tre mikrofoner, dubbel cutaway (utskärning på båda sidor av halsen) och tillverkades dessutom med svajarm. Stallet vilade mot svängtappar, och när man tryckte ned svajarmen mot gitarrkroppen eller drog upp den förändrades strängarnas spänning, så att tonen sänktes eller höjdes.
Under samma tid började Fender-fabriken tillverka basgitarrer. I stället för att släpa på en stor klumpig kontrabas kunde basisterna nu kasta in sin elektriska basgitarr i bilens baksäte på väg till spelningarna. Eftersom elbasarna tillverkades med band på greppbrädan, som på en gitarr, minskade risken för att spela falskt. Basisterna kunde äntligen träffa tonerna med precision och den första elbasen döptes därför till “Fender Precision Bass”. Än i dag kallas elbasar, oavsett märke, i USA för “Fender Bass” i olika sammanhang. Ungefär som syntar ett tag fick heta “Moog”, även om de var tillverkade av Korg eller ARP ...
Under samma tid började Fender-fabriken tillverka basgitarrer. I stället för att släpa på en stor klumpig kontrabas kunde basisterna nu kasta in sin elektriska basgitarr i bilens baksäte på väg till spelningarna. Eftersom elbasarna tillverkades med band på greppbrädan, som på en gitarr, minskade risken för att spela falskt. Basisterna kunde äntligen träffa tonerna med precision och den första elbasen döptes därför till “Fender Precision Bass”. Än i dag kallas elbasar, oavsett märke, i USA för “Fender Bass” i olika sammanhang. Ungefär som syntar ett tag fick heta “Moog”, även om de var tillverkade av Korg eller ARP ...
Jazzgitarristen Les Paul hade också sysslat med att konstruera en solid elgitarr. Prototypen var klar kring 1950, och 1952 började Gibson serietillverka gitarren: Gibson Les Paul.
Gibsons plankor hade redan från början limmad hals, medan Fenderhalsarna var fastskruvade vid gitarrkroppen. De var också tyngre och kompaktare, vilket gav dem bättre sustain (“häng”, tonen klingar längre) än Fenders gitarrer. Den klassiska Les Paul-plankan har en ganska liten kropp med enkel cutaway och ingen svajarm.
Under femtiotalet förbättrades tekniken både vad gällde förstärkare och studiomöjligheter. Les Paul byggde en trekanalig bandspelare och gjorde “trickinspelningar”, där han själv spelade flera pålägg, tillsammans med sångerskan Mary Ford. I dag används tekniken med pålägg vid nästan alla inspelningar av rockmusik. Vid femtiotalets slut fanns både elgitarrer och billiga, någorlunda fungerande förstärkare, som vanliga människor hade råd att köpa. Då uppstod gitarrgrupperna. De mest berömda var Ventures i USA och Shadows i England. De spelade ett slags instrumental popmusik, som har kallats för “ståltrådsmusik” på grund av det vassa ljudet från elgitarrerna. I Sverige hakade gruppen Spotnicks på trenden och blev kända över hela världen.
Tolvsträngade gitarrer blev populära under 60-talet, främst tack vare Beatles och den amerikanska gruppen Byrds. En tolva har sex dubbelsträngar, oftast stämda som en vanlig gitarr, men alla strängarna är dubbla: de två tunnaste är unisona (stämda i samma tonhöjd) medan G-strängen till och med låga E-strängen är dubblade i oktaver; en av strängarna ligger en oktav högre än den “vanliga.” Tolvor är, liksom lutor, ofta svåra att stämma men ger ett fylligt “ringande” ljud. Om du vill ha det soundet i studio men inte får tag på en tolvsträngad gitarr kan du dubba. Spela först in som vanligt och stränga sedan om de fyra tjockaste strängarna med till exempel, från lägsta sträng och uppåt, en D-sträng, en G-sträng, en B-sträng och en E-sträng. Stäm dem i E A D G men en oktav högre än vanligt – detta kallas Nashville-stämning – och spela exakt likadant som första gången.
Gibsons plankor hade redan från början limmad hals, medan Fenderhalsarna var fastskruvade vid gitarrkroppen. De var också tyngre och kompaktare, vilket gav dem bättre sustain (“häng”, tonen klingar längre) än Fenders gitarrer. Den klassiska Les Paul-plankan har en ganska liten kropp med enkel cutaway och ingen svajarm.
Under femtiotalet förbättrades tekniken både vad gällde förstärkare och studiomöjligheter. Les Paul byggde en trekanalig bandspelare och gjorde “trickinspelningar”, där han själv spelade flera pålägg, tillsammans med sångerskan Mary Ford. I dag används tekniken med pålägg vid nästan alla inspelningar av rockmusik. Vid femtiotalets slut fanns både elgitarrer och billiga, någorlunda fungerande förstärkare, som vanliga människor hade råd att köpa. Då uppstod gitarrgrupperna. De mest berömda var Ventures i USA och Shadows i England. De spelade ett slags instrumental popmusik, som har kallats för “ståltrådsmusik” på grund av det vassa ljudet från elgitarrerna. I Sverige hakade gruppen Spotnicks på trenden och blev kända över hela världen.
Tolvsträngade gitarrer blev populära under 60-talet, främst tack vare Beatles och den amerikanska gruppen Byrds. En tolva har sex dubbelsträngar, oftast stämda som en vanlig gitarr, men alla strängarna är dubbla: de två tunnaste är unisona (stämda i samma tonhöjd) medan G-strängen till och med låga E-strängen är dubblade i oktaver; en av strängarna ligger en oktav högre än den “vanliga.” Tolvor är, liksom lutor, ofta svåra att stämma men ger ett fylligt “ringande” ljud. Om du vill ha det soundet i studio men inte får tag på en tolvsträngad gitarr kan du dubba. Spela först in som vanligt och stränga sedan om de fyra tjockaste strängarna med till exempel, från lägsta sträng och uppåt, en D-sträng, en G-sträng, en B-sträng och en E-sträng. Stäm dem i E A D G men en oktav högre än vanligt – detta kallas Nashville-stämning – och spela exakt likadant som första gången.
Det finns dubbelhalsade elgitarrer med sexa och tolva (och förstås i mängder av andra varianter); Jimmy Page brukade använda en sådan på scen i “Stairway To Heaven” och John McLaughlin spelade också på en sådan, liksom Page en Gibson av SG-modell fast med två halsar, i Mahavishnu Orchestra. Det finns också udda instrument med upp till fem halsar (Ricky Nielsen i Cheap Trick) och med halsar som går åt olika håll (amerikanerna Michael Angelo och Steve Vai).
Strax efter de instrumentala gitarrgrupperna kom Beatles, och efter dem följde hela sextiotalets popvåg. Den vanligaste sättningen blev sologitarr-kompgitarr-bas-trummor. Nu blev det vanligare att grupperna spelade på halvakustiska gitarrer, gitarrer som hade en tunn resonanskropp, vilket gjorde ljudet en aning mjukare än i plankorna. Halvakustiska gitarrer hade tillverkats sedan slutet av fyrtiotalet; den första modellen var troligen Gretschs “Synchromatic” från 1949. De hade använts mest i jazz och rhythm’n’blues-sammanhang, och eftersom de engelska sextiotalsbanden hade lyssnat mycket på amerikansk rhythm’n’blues använde de gärna samma slags gitarrer. Beatles och andra grupper använde halvakustiska gitarrer från fabriker som Gibson, Rickenbacker, Gretsch och Epiphone.
Under sextiotalet kom också några nya effekter till elgitarrerna. Redan de instrumentala gitarrgrupperna hade använt ekon. 1965 kom Rolling Stones “Satisfaction”, där sologitarren kördes genom en så kallad fuzzbox, ett helt nytt ljud som fascinerade miljoner tonåringar över hela världen. Litet senare kom wah-wah-pedalen, som lät Jimi Hendrix gitarr “prata” i låtar som “Burning of the Midnight Lamp”. Man upptäckte också att det gick att kontrollera rundgångsljuden i förstärkaranläggningarna, vilket gitarrister som Jeff Beck, Pete Townshend (i The Who) och Hendrix utnyttjade med stor förtjusning.
Hendrix spelade gärna på Stratocaster-gitarrer, men han dog 1970. De största gitarrvirtuoserna var nu Eric Clapton och Led Zeppelins Jimmy Page, och de spelade på Gibson Les Paul-gitarrer genom Marshallförstärkare. Den instrumentkombinationen kom att gälla under en stor del av sjuttiotalet. I stället för den skrälliga fuzzboxen förfinade hårdrocksgitarristerna distorsionen i Marshall-förstärkarna till en något mjukare klang, som ändå hade en förnämlig sustain; för att inte tala om en ofta outhärdlig ljudvolym på konserterna …
Hendrix spelade gärna på Stratocaster-gitarrer, men han dog 1970. De största gitarrvirtuoserna var nu Eric Clapton och Led Zeppelins Jimmy Page, och de spelade på Gibson Les Paul-gitarrer genom Marshallförstärkare. Den instrumentkombinationen kom att gälla under en stor del av sjuttiotalet. I stället för den skrälliga fuzzboxen förfinade hårdrocksgitarristerna distorsionen i Marshall-förstärkarna till en något mjukare klang, som ändå hade en förnämlig sustain; för att inte tala om en ofta outhärdlig ljudvolym på konserterna …
Japanska firmor som Yamaha och Ibanez började nu göra kopior av främst Fender- och Gibson-gitarrer. Först tillverkade man exakta imitationer, där till och med märkesnamnet hade skrivits så att det skulle likna originalet så mycket som möjligt, men efter hot om rättsliga åtgärder från bland annat Gibson övergick japanerna till att göra egna modeller. De hade då lärt sig en hel del genom att kopiera de klassiska Gibson- och Fendermodellerna, och i dag är japanska gitarrer ofta bland de bästa som finns att köpa.
I slutet av sjuttiotalet förändrade den virtuose rockgitarristen Eddie Van Halen på egen hand elgitarrernas utseende. Han populariserade dels de låsbara svajstall (Floyd Rose, Kramer) som gjorde det möjligt att använda extrema svajeffekter utan att gitarren blev ostämd, och dels gitarrer med enkel elektronik: en enda mikrofon, mycket nära stallet, inga tonkontroller (man vill ändå alltid ha ut maximal diskant) och en enda volymkontroll.
Att hårdrocksgitarristerna under sjuttiotalet helst spelade på Gibson berodde inte minst på att Gibson-gitarrerna hade humbucker-mikrofoner, medan Fender var försedda med single-coil. Singlecoil betyder enkel spole. Mikrofoner med enkel spole vill gärna ta in störningar från strålkastare, förstärkare, elnät osv.; de brummar. Humbucker-mikrofoner har två spolar, som är lindade åt olika håll, så att brummet undertrycks (the hum is bucked). Man kan oftast se på mikrofoner om de är singlecoil eller humbuckers; singlecoil-mikrofoner är smalare. De flesta elgitarrer som tillverkas i dag har en kombination av en humbucker närmast stallet och två singlecoil-mikrofoner närmare greppbrädan. Det finns också stackade humbuckers, där de två spolarna ligger ovanpå varandra i stället för bredvid, så att mikrofonen utifrån sett liknar en singlecoil-mick.
Gibsons humbuckers gav dessutom en starkare utsignal, som gjorde det möjligt för hårdrocksgitarristerna att få den feta, sustainrika ton de ville ha.
Under 80-talet kom en renässans för Stratocaster-gitarrerna. Mycket tack vare gitarrister som Mark Knopfler i Dire Straits och Andy Summers i gruppen Police började man leta sig tillbaka till det sprödare, klarare ljudet från Fenders singlecoil-mikrofoner. Tack vare digitala reverb och chorus var det nu möjligt att göra ett rent och klart ljud ännu renare, och glittrande Stratocaster-ackord dök upp på var och varannan hitsingel… men samtidigt hade man förstås en humbucker närmast stallet, så att solot, när det kom, hade minst samma kraft som en gammal Les Paul-gitarr skulle ha haft.
Efter en del experiment med gitarrernas form under sjuttiotalet stabiliserades gitarrerna under 80-talet till ett slags allmän Stratocaster-liknande form. Stämskruvshuvudena kan vara lite mer extremt vinklade och cutawayen kan vara djärvare, men i grunden ser de flesta rockgitarrer fortfarande ut som varianter av Stratocastern. Några få envisa själar (t ex Michael Schenker) har hållit fast vid säreget formade gitarrer som Gibsons V-formade Flying V, men de är undantag.
Gibsons humbuckers gav dessutom en starkare utsignal, som gjorde det möjligt för hårdrocksgitarristerna att få den feta, sustainrika ton de ville ha.
Under 80-talet kom en renässans för Stratocaster-gitarrerna. Mycket tack vare gitarrister som Mark Knopfler i Dire Straits och Andy Summers i gruppen Police började man leta sig tillbaka till det sprödare, klarare ljudet från Fenders singlecoil-mikrofoner. Tack vare digitala reverb och chorus var det nu möjligt att göra ett rent och klart ljud ännu renare, och glittrande Stratocaster-ackord dök upp på var och varannan hitsingel… men samtidigt hade man förstås en humbucker närmast stallet, så att solot, när det kom, hade minst samma kraft som en gammal Les Paul-gitarr skulle ha haft.
Efter en del experiment med gitarrernas form under sjuttiotalet stabiliserades gitarrerna under 80-talet till ett slags allmän Stratocaster-liknande form. Stämskruvshuvudena kan vara lite mer extremt vinklade och cutawayen kan vara djärvare, men i grunden ser de flesta rockgitarrer fortfarande ut som varianter av Stratocastern. Några få envisa själar (t ex Michael Schenker) har hållit fast vid säreget formade gitarrer som Gibsons V-formade Flying V, men de är undantag.
  |
  |
Sjusträngade gitarrer kom i modet i och med thrash och nu-metal. En sjusträngad gitarr har en extra lägre sträng, oftast en B-sträng (en kvart under E-strängen) och ger förstås mer botten åt gitarrkompen.
Vissa tillverkare har experimenterat med syntgitarrer. Det finns två olika huvudtyper:
Framför allt Roland och Casio har byggt vanliga gitarrer med MIDImikrofoner. (MIDI är ju det “språk” som används för att koppla ihop syntar och andra digitala musikredskap.) Man utgår då från en vanlig gitarr, med vanliga strängar, vanlig stämning etc., som kan spelas helt utan syntkoppling. Nackdelen med sådana gitarrer har varit att MIDI-mikrofonen behöver en viss tid på sig för att “trigga” signalen, dvs. skicka iväg den till en synt, så att synttonen har kommit för sent. Syntgitarren har känts “trög” att spela på.
Den andra typen har byggts av t ex Yamaha. Den går inte att spela som en vanlig gitarr; en sådan syntgitarr kan ha sex likadana strängar (t ex sex G-strängar), stämda i samma ton. Sådana syntgitarrer triggar oftast perfekt (eftersom de inte har någon fördröjande mikrofon, utan banden på greppbrädan “känner av” vilken ton som spelas) men de kan inte användas som vanliga gitarrer - de skickar inte ut någon gitarrton utan bara syntton - och speltekniken skiljer sig en hel del från vanligt elgitarrspel. SynthAxe, till exempel, en av de mest avancerade varianterna, hade två uppsättningar strängar: en som spelades med vänster hand för tonhöjd etc., och en som spelades med höger hand för tonstyrka och andra variabler.
MIDI-explosionen har också inneburit att många effektpedaler, reverb och förstärkare i dag har MIDI-styrning, vilket gör dem mer praktiska att använda i livesituationer. I dag kan man sitta hemma och programmera sin multieffektspedal, så att gitarrljudet för varje låt får rätt sorts delay, reverb, chorus, dist och klangfärg, varefter man lägger programmen i rätt ordning och byter mellan dem via MIDI eller på något annat sätt. Det finns också gitarrer med inbyggda förförstärkare och effekter, inbyggda stämapparater osv, samt de “emulatorgitarrer” (att emulera något betyder i princip att härma det) som har byggts av bland andra Line Six och som kan låta som många olika slags gitarrar.
Det är en fascinerande utveckling. Men solona som spelas på sådana ultramoderna gitarrer bygger fortfarande i hög grad på den musik som bluesmännen skapade för hundra år sedan.
